Det här med skatter har blivit en fix idé hos Alliansen. Inte att de tas ut, men att de till varje pris måste sänkas. Därmed blir resultatet av Alliansens politik otvetydigt att klassklyftorna ökar. Och det är ju det som är meningen.
Även om moderatledaren Anna Kinberg Batra tillsammans med sina borgliga partiledarekolleger gjorde allt för att få bort skattefrågan från dagordningen hängde just skattefrågan som ett osaligt spöke över var replik i debatten.
Här fanns de rödgrönas förslag att med aktiv statlig politik få fart på bostadsbyggandet. Men Alliansen vill hellre sänka skatter. Här fanns de rödgrönas förslag att med mer resurser och fler lärare förbättra skolan. Men Alliansen vill hellre sänka skatterna.
Så småningom ville Anna Kinberg Batra tydligt smita undan skattefrågan genom att anklaga de rödgröna för att ha blivit fixerade vid skatter. Men i verklighet är det ju tvärtom. Den stora omfördelning från fattig till rik som Alliansens lyckades med under åtta år vid makten skulle aldrig ha kunnat drivas igenom utan en formidabel slakt av det främsta verktyg staten har för att bevara rättvisa – skatter.
Alliansens omfördelning av gigantiska resurser från arbetare till de högst avlönade via sänkta skatter och urholkad välfärd innebar en ökning av klassklyftor som inte hade någon motsvarighet hos någon av OECD:s övriga stater.
Hela debatten om aktiv eller passiv politik inför dagens stora utmaningar kan sammanfattas i en replik från Stefan Löfven: ”Om man vill höja skolans värde kan man inte samtidigt sänka skatten med 60 miljarder kronor.”
Så enkelt och så svårt är det. Visst kan vi välja att sänka skatten. Men det blir knappast arbetarbarnen som vinner på den prioriteringen. Däremot kan de högavlönade köpa sig en privat utbildning. Och på det svarade alltså Anna Kinberg Batra: ”Här står Stefan Löfven och ropar om skatten. Det är ett skattefixerat parti.”
Konflikten är tydlig. Antingen kan en regeringen satsa på fler bostäder och fler jobb, eller också kan den satsa på sänkta skatter. Denna konflikt kom tillbaka på de flesta områden. Förutom att hellre sänka skatten än satsa på bostadsmarknaden ville Alliansens företrädare skapa fler bostäder genom att upphäva eller luckra upp strandskyddet och höja hyrorna genom att inför marknadshyror.
Så mycket fler bostäder blir det naturligtvis inte av det. Däremot ökar polariseringen på bostadsmarknaden ännu mer. Samma tänk kom tillbaka i debatten om arbetsmarknaden. I stället för att låta staten gå in med ordentliga program för att skapa fler jobb, något som vi ser har givit resultat bara under de fem månader den rödgröna regeringens förslag har fått verka fullt ut, propagerade Alliansens företrädare för olika varianter av att sänka lönerna för arbetare.
Men det går naturligtvis inte att sänka lönerna för vissas och tro att det inte ska sprida sig till andra i ekonomin. I en marknadsekonomi är det en ofrånkomlig följd, och det är en visshet som självklart även allianspartiernas ledare har.
Tyvärr var gårdagens partiledardebatt den nog käbbligaste debatt mellan våra högsta politiker som någonsin förts i SVT. För den som har starka trumhinnor är det dock idé att se den på SVT Play.
Den stora konfrontationslinjen mellan Alliansens större klassklyftor och de rödgrönas större rättvisa, manifesterad i skatteuttag och sänkta eller höjda löner, var denna kväll ytterst tydlig.
