Kate Zambreno ville bli författare när hon träffade sin stora kärlek. Hon försörjde sig som redaktör för ett litterärt magasin. Han fick erbjudande om stipendium för studier i London. Hon sade upp sig och flyttade med …

För att hon skulle få uppehålls- och arbetstillstånd i Storbritannien måste hon vara gift med honom. Hon gifter sig. När hon hjälpligt, efter två år, hittat fotfäste i London får mannen arbete i Chicago. Hon flyttar med. När hon får löfte om att undervisa i litteratur på universitet, blir han erbjuden ett superjobb: att arkivera en litterär skatt på ett litet universitet i Acron, Ohio. Hon flyttar med. Och tappar fotfästet.

Den instängda miljön, ensamheten och frånvaron av kontakter, skrivkrampen, allt blir till ångest och depression. Av en psykiater får hon diagnosen ”anpassningsstörning” och recept på olika psykofarmaka. Men i stället för att bli anpassad och mer hustrulik gräver hon ned sig i sängen med litteraturhistoriens fruar.

I essäboken Hjältinnor skildrar hon såväl sin egen som andra skrivande fruars verklighet. Så många historier, så lika hennes. Flaubert, Hemingway, Fitzgerald, Eliot, Miller, Pound: män som mjölkat närstående kvinnor på utlevda känslor och format stor konst, de utnyttjade reducerades till karaktärer i sina egna liv. De berövades sina ”jag”, sin identitet.

Karin Johannisson berättar i Den sårade Divan samma historia, fast om Sigrid Hjertén, Agnes von Krusenstjärna och Nelly Sachs. Ebba Witt-Brattström skriver om det ur en annan vinkel i Kulturmannen.

T. S. Eliots fru Vivienne fick diagnosen hysteri. Behandlades med kloral, insulin, elchocker, långa bad. Hennes dagböcker ligger i dag i Bodleian Library, men ingen som inte inhämtat tillstånd från
T. S. Eliots andra hustru får läsa. Att geniet själv fick olika sammanbrott och vårdades på institutioner har aldrig påverkat världens syn på hans verk.

Scott Fitzgeralds (han som skrev Den store Gatsby) första fru hette Zelda. Även hon fick diagnosen hysteri. När hon på psykkliniken började skriva om hur det var att vara intagen patient, sina känslor och syner under anfallen, då tvingade mannen igenom ett förbud för henne att använda sig av dessa erfarenheter. Han ansåg att det var hans material. Hennes texter om sina psykiska sammanbrott dömdes ut som alltför personliga, alltför känslomässiga. Hans kalkeringar av desamma var utslag av genialitet.

”Kvinnliga känslor” hos män är stort, stora känslor hos kvinnor är farligt. Åtskilliga män har beskrivit sina författarvåndor som graviditeter, ingen kvinna skulle anses riktigt klok om hon gjorde detsamma.

Maria Hamberg

Bok

Hjältinnor Kate Zambreno Modernista Skärmavbild 2016-05-25 kl. 10.04.50