”Dags för ny(S)tart i utbildningspolitiken”

ARBETET DEBATT. Liberalernas Jan Björklunds extrema reformtempo på utbildningsområdet under alliansåren får inte mötas av socialdemokratisk apati. Det vore förödande för Sveriges studenter, men också för partiet, skriver Patrice Soares, socialdemokratisk debattör.

SLUTREPLIK: S utbildningspolitik var bättre i opposition

REPLIK: Så satsar regeringen på utbildningspolitiken

Mona Sahlin sa alltid att frihet förutsätter jämlikhet. Och är det någonstans där detta blir tydligt så är det i skolans värld. Det är därför dags att det börjar röra på sig i utbildningspolitiken. Många väljare hade högt ställda förväntningar på en progressiv utbildningspolitik efter åtta mörka år med Björklund vid taktpinnen.

För några år sedan lanserade man partiet som Framtidspartiet och för inte länge sedan tågade man under parollen ”kunskap, frihet, framtid”. Men det som traditionellt sett varit en socialdemokratisk paradgren, utbildningspolitiken, är idag märkligt svag och tystlåten. Det förvånar mig, med tanke på hur pigg och framåt oppositionen mot Jan Björklunds sorteringsskola var när Socialdemokraterna var i opposition.

Såväl Marie Granlund som Ibrahim Baylan och Mikael Damberg gjorde ett strålande jobb som utbildningspolitiska talespersoner för partiet när vi befann oss i opposition. Kanske kunde Marie Granlund göra comeback på Utbildningsdepartementet?

Det är märkligt att det är så tystlåtet inom utbildningspolitiken idag. För vi vet vad som behöver göras. Forskning stödjer i allt väsentligt tesen om att en skola där alla elever ges lika förutsättningar också är en skola som ger de bästa resultaten. En jämlik skola. Det såg vi nu senast i Skolverkets kritik av det fria skolvalet. Är det någonstans vi ska sätta in stöten mot de borgerliga partiernas samhällsmodell så är det därför på skolans område.

• Börja med att bygga ut högskolan. Alla tjänar på att skaffa sig en högskoleutbildning. Den enskilda studenten tjänar på det i form av en högre lön, bättre arbetsmiljö och större möjlighet att forma sitt eget liv. Svenskt näringsliv behöver fler personer med en högskoleexamen, liksom behöver svensk offentlig sektor. Detta vet vi, och det vet regeringen.
Att bygga ut högskolan är en win-win-reform. Det är också rimligt att fler studenter får komma in på sitt förstahandsval. Många städer står dessutom på kö för att få starta en högskola. Låt fler få göra det. Det gagnar regionalt företagande och det torde vara ett av de effektivaste sätten att få fler att studera vidare och därmed minska den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.

• Sen finns det de beslut som redan borde varit genomförda, som ett återinförande av 25:4 regeln. Den vet vi skulle minska den social snedrekryteringen och samtidigt uppvärdera arbetslivserfarenhet som kunskapskälla.

• Återinför också den allmänna högskolebehörigheten på de yrkesförberedande gymnasieprogrammen. Allt fler studenter väljer idag bort de pratiska gymnasieprogrammen därför att dessa inte ledder till högskolebehörighet. Och det kan man förstå. Varför skulle just dessa elever vilja begränsa sina framtida studie möjligheter? Det var inte för höga krav som avskräckte studenterna från att välja de yrkesförberedande gymnasieprogrammen utan Björklunds låga förväntningar på dessa studenter.

• Och det fria skolvalet. Forskningen har visat att en heterogen sammansättning av elever leder till en mer framgångsrika studieresultat. Skolverkets utredning har också mycket riktigt visat att det fria skolvalet slår fel, och flaggat för att det fria skolvalet borde modereras. Man måste dock inte kasta ut barnet med badvattnet, men man skulle kunna göra om det fria skolvalet i så måtto att huvudprincipen är att närhetsprincipen gäller vid val av skola, och att betygen är det sekundära urvalskriteriet.

• Under de Björklundska åren sattes Komvux på svältkur. Det var ett ideologiskt val. Menar regeringen allvar med det livslånga lärandet, som varit partiets mantra under så många år, så borde resurserna till komvux öka kraftigt. Komvux är ett av de effektivaste instrument samhället har för att ge människor fler än en chans att komma in på önskad högskoleutbildning, att öka sin konkurrenskraft och i förlängningen få att få ett nytt jobb.

Ska jag säga något positivt om regeringens utbildningspolitik så är det väl att gymnasieminister Aida Hadzialic flaggat för ett eventuellt återinför ämnesbetygen i gymnasieskolan. Det vore både en frihetsreform och en anti-stressreform sett ur elevernas synpunkt om man betänker all den stress de ständiga kursbetygen leder till. Men det räcker inte. Mer måste till om regeringen ska bli trovärdiga i utbildningspolitiken.

Till sist: Regeringen, partiet och utbildningsdepartementet måste sluta vara så defensiva i utbildningspolitiken. Istället för att påpeka det självklara, att man måste ha gymnasieutbildning på framtidens svenska arbetsmarknad, så borde man börja tala om att fler arbeten kommer kräva högskoleutbildning. Någon som kommer håg 50 procentsmålet?

Det är dags att bygga ut högskola och komvux för alla förhoppningsfulla svenska studenters skull. Tjejer och killar som törstar efter kunskap och ökade möjligheter. Och lika mycket för äldre kvinnor och män skull som vill ta igen kunskap eller ställa om på en förändrad arbetsmarknad. Men jag tror det är lika viktigt för partiets framtid att det börjar röra på sig i den socialdemokratiska utbildningspolitiken.

Jag tror utbildningspolitiken blir central för om Socialdemokraterna skall ses som ett Framtidsparti, ett radikalt frihetstörstande alternativ till den borgerliga fyrklövern. Vill vi vinna 2018 så tro jag vi måste vinna åtminstone skolan, Löfven.

Patrice Soares, socialdemokratisk debattör Lund