Director Ken Loach poses for photographers, during a photo call for the film I, Daniel Blake at the 69th international film festival, Cannes, southern France, Friday, May 13, 2016. (AP Photo/Joel Ryan)

Ken Loach. Foto: Joel Ryan/TT

Cannes filmfestival är alltjämt världens främsta tillställning för såväl filmkonst som filmglamour. I år visas de senaste verken av så vitt skilda amerikanska regissörer som Steven Spielberg, Woody Allen och Sean Penn, såväl som det (förmodat) bästa från filmvärldens alla hörn.

Festivalen har i år fått utstå viss kritik för att stjärnorna tar för stor plats. Chefen Thierry Frémaux försvarar sig med att det är så filmvärlden ser ut. Och i princip har han rätt: Även den mer konstnärliga filmen är i stigande grad beroende av sina divor – i alla fall anser finansiärerna det.

Anmärkningsvärt i årets Cannes är att inte mindre än fem filmer i den officiella tävlingen – en fjärdedel – ägs av mediejätten Amazon, som därmed på allvar ger sig in på filmvärldens marker. Men till skillnad från kollegan Netflix gör Amazon det genom att satsa på välkända auteurer (självständiga filmskapare), från Jim Jarmusch till Nicolas Winding Refn, vilket är både lite motsägelsefullt och helt logiskt.

Bara de stora aktörerna tycks ha råd att investera i konstnärligt drivna filmer och kan motivera risken som det innebär att göra motstånd i en allt mer konkurrensutsatt filmvärld.

Men i Cannes finns också andra som bidrar till att bryta upp kändishysterin, inte minst två välrenommerade britter. I American honey dyker Andrea Arnold ner bland de unga i USA:s marginaler i nästan tre timmar. Det är angeläget och vackert, men väl långt och inte i nivå med hennes mästerverk Fish tank (2009).

Hennes landsman Ken Loach, snart 80 år och habitué i Cannes, bidrar också med den äran. Med I, Daniel Blake har han möjligen gjort sin bästa film sedan Mitt namn är Joe (1998). Titelpersonens sviktande hjärta omöjliggör vidare kroppsarbete. Hans kamp för ersättning – och värdighet – går via ett virrvarr av byråkratiska krumbukter, som bara tycks ämnade att trötta ut de sökande. Samtidigt blir han vän med en ensamstående mamma som kämpar för att hålla sina två barn över ytan.

Trots beprövade berättarelement – de evighetslånga telefonköerna, kraven på att kommunicera online, de fyrkantiga byråkraterna, mamman som prostituerar sig efter schavotten på foodbanken, det bedårande barnet som kommer med couscous till en behövande – så levererar Ken Loach en på alla sätt inlevelsefull och angelägen film.

Det är en appell, ett klottrat plakat, ett fuck you till Tories avreglerade England, som rör sig ända från händelsernas Newcastle till massaindustrins Guangzhou i Kina. Återigen är det fotbollen som förenar. Sällan är filmen oförutsägbar, aldrig någonsin subtil.

Ken Loach är ute i andra ärenden. Där hallstämplade filmskapare med åren jobbar med tydlighet och tillgänglighet för att överleva i en hårdnad filmbransch gör engelsmannen film för att upplysa och kanske förändra världen. I det frammanar han, liksom Andrea Arnold, en välbehövlig dos socialrealism på Cannes solblekta croisette.

Fotnot: Filmfestivalen i Cannes pågår mellan 11 och 22 maj och öppnade med Woody Allens Café Society.