Ett samhälle där allt går fort och inget får kosta

Efter att ha stuckit emellan med en bok om svenska soldater i Afghanistan (Med Gud på vår sida, 2011), återkommer Micke Evhammar till debutromanens (Thick as a brick, 2009) byggarbetsplats i sin roman Sju dagar i maj. Evhammar är själv utbildad byggnadssmed.

En inspirationskälla till romanen är Människor kring en bro (1935), omnämnd flera gånger; författaren Josef Kjellgrens halvdokumentära skildring av Västerbrons tillkomst.

Sju dagar i maj beskriver på motsvarande sätt, om än fiktivt, människor kring en modern byggarbetsplats.

Evhammar skildrar en nutid utan nåd där Försäkringskassan inte är intresserad av att sjukskrivna människor ska bli friska, utan ligger på för att de ska jobba så mycket de kan. Bakgrunden utgörs av den borgerliga regeringens arbetslinje.

Romanens huvudperson, J:son, är byggnadssmed men eftersom hans kropp är utsliten har de senaste åren varit en härva av långvariga sjukskrivningar och korta inhopp på arbetsplatsen. Försäkringskassan förvägrar honom förtidspension. Det är för sent för omskolning och för tidigt för förtidspension, heter det.

Om J:son inte tar en näve painkillers då och då skulle han inte kunna arbeta alls. Nu är han tillbaka för att jobba någon vecka innan smärtorna blir outhärdliga. Läsaren får också lära känna några andra byggsmeder: Lillen som städslats till bygget av ett bemanningsföretag, den frustrerade Johan som avreagerar sig på nätet via ”rassesajter” och Tompa, en mer eller mindre sönderstressad förman.

Några månader tidigare har J:son ägnat sig åt ett fästa en stålbalk ett antal meter ovanför marken, men han tvingas avbryta arbetet och kontakta sin läkare för att få ett nytt recept på smärtstillande.

Så glöms den dåligt förankrade balken bort, och när J:son är tillbaka från sin sjukskrivning de där majdagarna titeln syftar på, minns han plötsligt.

Evhammar målar upp bilden av ett samhälle där allting måste gå fort och där ingenting får kosta. Det är också en skildring av hur arbetsgivaren stärkt sina positioner med hjälp av den borgerliga regeringen och därmed försvagat facket.

Som roman betraktad går boken av och till på tomgång, och författaren lägger ibland ut texten onödigt mycket. Men efterhand tar sig berättelsen och blir alltmer angelägen och mot slutet drabbar den som den spjutspets den är tänkt att vara.

Erik Löfvendahl