Varje månad flyr 5 000 från Eritrea som räknas till världens värsta diktaturer. Många vill till Europa. Vägen dit går genom Saharaöknen och Medelhavet och farorna är otaliga. Det här är Samuel Desale Woldous berättelse om sin resa till Sverige.

1.Asmara. Jag växte upp i Eritreas huvudstad Asmara. Där bodde jag med min familj. Jag pluggade men var orolig för att bli tvångsrekryterad till militären.

I januari 2012 grep polisen mig. Jag satt fängslad i en och en halv månad. Det var hemskt. Hungern, tortyren. De band mina händer bakom ryggen, tryckte ned mig mot marken och slog mig med käppar.

De påstod att jag försökt hjälpa en kompis att fly från landet. Men min kompis hade bara lånat min telefon och ringt till sin farbror i Norge, jag hade inte gjort något.

Jag missade examensproven i skolan och skulle behöva vänta två år innan jag kunde bli färdig. Under den tiden skulle jag inte ha något id-kort och militären kunde när som helst gripa och misshandla mig. November 2013 flydde jag, tillsammans med två kompisar, från Eritrea.

2. Teseney. Vi tog oss till gränsstaden Teseney. Där betalade vi motsvarande 7 000 kronor till en flyktingsmugglare som visade oss vägen. På natten smög vi över gränsen. Militären upptäckte oss och skrek att vi skulle stanna men vi fortsatte ändå.

Vi hade tur att de inte sköt mot oss.

3. Shegerab. När vi tagit oss över gränsen till Sudan blev vi satta i flyktinglägret Shegerab. Efter tre dagar flydde vi från lägret. Alla som kan tar sig därifrån. Vi tog oss till huvudstaden.

4. Khartoum. I huvudstaden bodde vi i ett hus i sju månader innan vi fortsatte. Min dröm var att ta mig till England. Mamma skickade pengar och jag reste mot Libyen, genom Saharaöknen.

Vi satt 257 personer på ett lastbilsflak. Det var så trångt att vi satt på varandra. I öknen såg allt likadant ut. Det fanns ingenting.

Vi körde i nio dagar. Precis innan gränsen till Libyen stoppades vi av den sudanesiska militären. Jag, mina vänner och flera andra hoppade av lastbilen i farten. Några skadades och blev tagna av militären. Vi klarade oss dock och lyckades ta oss tillbaka till Khartoum.

En månad senare, i slutet av juli 2014, gjorde vi ett nytt försök. Då lyckades vi ta oss över gränsen. Solen stekte, vi körde genom sanden i 16 dagar. Efter att vi passerat gränsen till Libyen vände lastbilen och vi blev upplockade av fem mindre terrängbilar.

Globalkartaflykt

5. Al Awaynat. Då vi kom fram till Al Awaynat var vi tvungna att betala 1 600 dollar (cirka 14 000 kronor) för vår resa genom öknen. Sedan reste vi vidare till Tripoli. Det var den värsta resa jag gjort i hela mitt liv.

Vi spärrades in i ett dolt utrymme under en tankbil. Vi satt åtta stycken i ett litet, litet utrymme.

Vi kunde knappt röra oss. Det var väldigt varmt, vi hade inget vatten och vara nära att kvävas. Det fanns endast ett knytnävesstort andningshål.

I 18 timmar satt vi så, vi var medvetslösa då vi kom fram. Jag vaknade av att de drog ut mig ur gömstället.

6. Tripoli. Jag stannade nio dagar i Tripoli. Vi blev instängda i ett hus och fick inte gå ut. Efter att jag betalt 14 000 kronor för resan över Medelhavet fördes jag till ett annat hus som låg vid stranden. Där tvingades vi ned i en källare. Vi var cirka ett hundra som satt i källaren.

Smugglarna sa att de skulle tortera oss om vi pratade med varandra. De var rädda att polisen skulle höra oss.

En natt tvingades vi ut på stranden. En liten fiskebåt hämtade upp oss. Vi var mer än 250 på båten. Några stuvades in under däck. Jag satt i mitten av båten. Det var den 21 juli och vi var på väg mot Italien.

7. Medelhavet. I tre dagar och tre nätter färdades vi på havet innan vi blev upplockade av italienska kustbevakningen. Den 25 juli steg vi i land på Sicilien.

8. Sicilien. Vi fördes till ett flyktingläger. Jag lämnade inte några fingeravtryck och jag och mina vänner smet därifrån. Vi ville inte stanna i Italien.

Den 30 juli fick vi hjälp av en smugglare att ta en buss till Milano. Där köpte jag en tågbiljett till Ventimiglia och tog sedan tåget till Frankrike och Nice. Sedan vidare mot Paris.

9. Paris. Jag hade inga pengar och var tvungen att sova på gatan i fem, sex nätter. Det tog några dagar innan mamma skickade mer pengar. Jag ville helst till England men fick hjälp av smugglare att ta mig till Sverige.

10. Malmö. Vi åkte från Paris till Bryssel, sedan vidare till Köln-Hamburg och Köpenhamn innan jag till slut kom fram till Malmö, den 6 augusti 2014.

11. Stockholm. Nu bor jag i Stockholm och läser svenska. Jag bor tillsammans med min pappa som kom till Sverige för ett halvår sedan och vi har båda permanent uppehållstillstånd.

FÖLJ SAMUELS VÄG PÅ DENNA INTERAKTIVA KARTAN

samuelstormap