Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

Erik-webbkronika

Det pratas för lite om stålkriget. Vid sidan av prisraset på olja pågår det något liknande inom stålbranschen. På bara några år har priserna rasat med 30–40 procent och industrin är i sitt värsta stålbad på 50 år.

Jobb går förlorade. Företag läggs ned.

Nyligen deklarerade indiska Tata Steel, en av världens största stålproducenter, att de vill göra sig av med 13 stålverk i England och Wales. 15 000 jobb hotas. I USA, Frankrike, Tyskland och Sverige växer också oron över ståljobben.

På våra breddgrader är det Kina som pekas ut som boven, att deras subventioner till den egna stålindustrin gör att jobb förloras i EU. Kommissionen utreder om Kina gjort sig skyldig till statssubventionerad prisdumpning eller inte.

Oavsett hur det är med det är i alla fall en sak tydlig – då Kina byter ekonomisk kostym märks det i hela världen. Under många år var tillverkning och export grundfundamenten i den kinesiska ekonomin. Nu har kommunistpartiets ledning bytt strategi och satsar på att bygga upp en inhemsk marknad och tjänsteproduktion. Det produceras helt enkelt inte så mycket som tidigare.

Och då byggandet avtar och fabrikshjulen snurrar långsammare finns plötsligt en enorm överkapacitet. Enligt Eurofer, ståltillverkarnas organisation i EU, så är den globala överkapaciteten på stål 700 miljoner ton, varav 400 miljoner ton stål i Kina.

Siffrorna är ofattbara om man tänker på att endast överkapaciteten i dag är lika stor som allt stål i världen som producerades 1990. Stålkriget handlar om vilka som ska minska sin överkapacitet.

Kina anklagas för statssubventioner, samtidigt är det många europeiska företag som inte heller gjort sin hemläxa. Under årtionden har investeringarna varit eftersatta inom den brittiska såväl som den amerikanska stålindustrin och nu överväger Storbritannien att också gå in med statligt stöd till sina stålföretag.

Alternativet är att städer som Port of Talbot i Wales – där allt kretsar kring stålet – fullständigt ödeläggs. Även i Kina finns en sådan oro. Nyligen offentliggjorde Wuhan Iron and Steel, ett av Kinas största och äldsta stålverk, att de ska säga upp mer än 60 procent av sina anställda, vilket motsvarar 50 000 jobb.

Dragkampen om jobben är i gång. Stålkriget rasar.

Erik Larsson