Regissören Mai Zetter­ling, 1950-tal.

Regissören Mai Zetter­ling, 1950-tal.

Häromveckan lanserade Svenska filminstitutet Nordic women in film, en digital kunskapsbank som ska lyfta fram kvinnorna i svensk film.

Det är förstås en utmärkt ambition. För även om urvalet är begränsat måste namn synliggöras, också som inspiration för kommande generationer. Men det är inget lätt arbete. Faktum är, att i detta mansdominerade medium, har fler talangfulla kvinnliga regissörer debuterat under det senaste decenniet än under hela den svenska filmhistorien.

Det är förstås inte är unikt för Sverige, men förändringen i representation mellan könen är sannolikt inte lika dramatisk i något annat land. Bland annat har jämställdhetsarbetet burit frukt, inte bara i statistiken, med filminstitutets 50/50-vision så gott som infriad, utan även kvalitativt.

På invigningskvällen för Nordic women in film, på Filmhuset i Stockholm, samtalade en av dem, regissören Lisa Langseth, med Gunnel Lindblom, aktrisen som under 70- och 80-talet även regisserade tre utmärkta långfilmer, med Ingmar Bergman som producent. Filmerna har nyligen restaurerats men ännu återstår att lösa en bredare spridning.

För Gunnel Lindblom är verkligen en förebild. Utan att driva teser eller konspirera mot omgivningen cirklar hennes filmer – med förlagor från Ulla Isaksson, Margareta Garpe och Agneta Pleijel – naturligt kring mäns och inte minst kvinnors omständigheter. På Langseths fråga om hur hon ser på kvinnosaken, svarade hon avväpnande, ”jag ville att kvinnor skulle vara människor”.

De två avhandlade också den främsta kvinnliga regissören i svensk film, Mai Zetterling, som gjorde fyra filmer på 60-talet följt av en sen comeback med Amorosa 1986. Orsakerna till att hon flydde utomlands och slutade göra långfilm var flera: inte minst dåtidens kulturmän, från Olof Lagercrantz till Bo Strömstedt, som tog i ordentligt för att trycka ner den kvinnliga uppstickaren.

Efter att samstämt ha bedyrat Zetterlings geni frågade Lisa Langseth Gunnel Lindblom om hennes syn på regissörens flykt. ”Mai var för nyfiken, för drivande, för lik dem – männen”. Lindbloms svar ska inte tolkas som att Zetterling gjorde film på männens vis, men att det ensidiga kulturklimatet tvingade henne att kämpa ännu hårdare för att nå ut med sin vision intakt.

I det borde hon gälla som ett evigt föredöme, inte bara för kvinnor men för alla filmarbetare som utan pålagda plakat vill rucka på filmens gängse dramaturgi och dagordning.

Jon Asp