I Arbetet nr 14 (22 april) antyder flera förhandlare på arbetsgivarsidan att industriavtalet på 2,2 procent blev för högt. Den bild som målas upp är att de sa ja för att undvika en konflikt som skulle bli ännu mer kostsam.
Och snabbt har denna bild av att industriavtalet blev för högt fått spridning bland borgerliga debattörer i traditionell antifacklig anda.
Det är häpnadsväckande.
Visst har facken långt ifrån gjort ett dåligt avtal. 2,2 procent borgar för en ordentlig reallöneökning. Men om vi väger in företagens konkurrenskraft, vinstuttag och efterfrågan på arbetskraft är det närmast förbluffande att någon skulle se 2,2 procent som för högt för företagen.
Den ekonomiska utvecklingen är stark. Lägger vi dessutom till produktivitetsökningen så har arbetsgivarna verkligen inget att klaga på. Med en ökad produktivitet, det vill säga att vi kan göra saker billigare, snabbare och mer effektivt, kan arbetsgivaren sänka sina kostnader och öka både konkurrenskraft och försäljning.
Och som Konjunkturinstitutet nogsamt påpekar i sin lönebildningsrapport gör produktivitetsökningen att det behövs en högre löneökningstakt än 2,0 procent för att det ska motsvara inflationsmålet på 2,0 procent.
Och industriavtalet hamnade alltså på 2,2 procent. Att påstå att det är för högt, trots att det knappt i realiteten når upp till Sveriges inflationsmål, skulle eventuellt kunna göras om det samtidigt försämrar svensk konkurrenskraft.
Men det går inte att upptäcka något sådant hot mot svensk konkurrenskraft. Teknikarbetsgivarna gjorde sitt bästa när de jämförde med Finland i avtalsrörelsens inledning, trots att vårt östra grannland är inne i en decennielång djup kris medan Sverige är inne i en högkonjunktur som historiskt knappt finner sin like.
Går vi över till de nu uppblossande borgerliga kvädena om att industriavtalet blev för högt ser vi ett traditionellt politiskt medkännande för arbetsgivaren.
För vad innebär det egentligen att påstå att industriavtalet är för högt? Jo, det innebär att arbetstagarna inte borde ha fått någonting alls av den produktivitetsökning eller vinst de varit med om att jobba ihop.
Argumentet att inflationen ligger långt under inflationsmålet och att lönerna därför blivit för höga är därutöver svårt att få ihop då det är just löneökningar som behövs för att nå inflationsmålet.
Det borgerliga tjatet om att löneavtalen blivit för höga är alltså i realiteten en kritik mot att arbetstagarna tar ut sin rättmätiga löneandel. Kontentan av detta resonemang mynnar ut i en världsbild där löner och därmed också inflationen tydligen ska hållas nere på ett minimum och där vinsten av hög konkurrenskraft och högre produktivitet endast ska tillfalla arbetsgivarna.
Visst går det att ställa oansvariga lönekrav. Det gjordes i vissa fall på 1980-talet, då resultatet av löneförhandlingarna slog tillbaka mot arbetstagarna när inflation åt upp hela löneökningen.
Men det vi ser i dag är i stället en mycket ansvarsfull lönerörelse som garanterar arbetstagarna bra reallöneökningar och samtidigt värnar företagens internationella konkurrenskraft. Den borgerliga klagolåten kan vi inte göra något åt. Den kommer att finnas där vad avtalen än hamnar på. Men vad vill egentligen arbetsgivarparten?
Några av arbetsgivarnas förhandlare säger att det behövs en större samsyn om ekonomiska grundvariabler inför en avtalsrörelse om industriavtalet ska överleva.
En sund samsyn om ekonomin är naturligtvis alltid att eftersträva. Men främst är nog arbetsgivarnas klagan ett resultat av att de tagit den korta ettåriga avtalsperioden ytterst seriöst. De är redan inne i nästa avtalsrörelse och försöker dämpa kraven för våren 2017.
