Hushållsanställda fortsätter sin kamp
Sydafrikas hushållsanställda har gått från att vara en familjeangelägenhet till att räknas som yrke. Men kampen för rättigheter är inte över. Fortfarande är det få som vågar anmäla övergrepp på jobbet.
SADSAWU håller möte.
2013 skrevs det många artiklar i Sydafrika om Gloria Kente. Hon är en av de första hushållsanställda som stämt en arbetsgivare och då när det hände var det många som noga följde hennes fall.
– Min chefs pojkvän kallade mig otäcka saker och spottade mig i ansiktet. Jag stod inte ut längre, säger Gloria själv när vi träffas.
Hon och Nelly van Zyl (läs mer om henne här) är inte ensamma om att ha det tufft på jobbet. De flesta hushållsanställda arbetar ensamma i någons hem och hamnar lätt i en beroendeställning till arbetsgivaren. Enligt en jurist på åklagarämbetet i Kapstaden är det inte ovanligt att de blir illa behandlade, anklagas för att stjäla eller i värsta fall våldtas utan att anmäla. Att de låter bli beror delvis på den höga arbetslösheten som ligger kring 25 procent.
– Många står hellre ut med trakasserier än förlorar sin inkomst och sitt jobb. För dem som anmäler är det svårt att vinna i rätten eftersom det ofta är ord mot ord. Om det finns vittnen är de ofta familj till arbetsgivaren eller någon som arbetar själva i hushållet, säger juristen som vill vara anonym eftersom frågan är känslig.
FILM: Sång och dans när facket har möte
För Gloria Kente gick det bra eftersom hennes kvinnliga chef vittnade mot sin pojkvän. Efter två års malande genom rättsväsendet dömdes mannen till att betala 50 000 rand (ca 30 000 kronor) i skadestånd och tre års samhällstjänst. Samhällstjänsten omvandlades sedan till tre års fängelse eftersom han vägrade ta order av de svarta kvinnor han skulle arbeta med.
– Fler måste våga anmäla för allas skull. Vi har rätt att bli behandlade värdigt och som människor, säger Gloria som nu arbetar heltid som organiserare hos SADSAWU. De är det enda fackförbund som organiserar hushållsanställda, men antalet medlemmar är få. Organisationen har 60 000 medlemmar, ungefär en halv procent av alla som arbetar i branschen.
– Jag har ett viktigt jobb. Vi måste bli fler, det är då vi blir starka, säger Gloria allvarligt.
Ändå har de redan fått igenom bland annat minimilön och att yrket ska regleras av arbetslagstiftningen. Ordföranden Myrtle Witbooi nickar åt oss och menar att det finns mer att kämpa för.
– I dag är det här ett erkänt yrke, men vi har fortfarande inte rätt till arbetsskadeersättning som andra yrkesgrupper. Det har regeringen lovat att vi ska få under 2016, säger hon.
Än är ingenting påskrivet och Myrtle är luttrad. Hon har slagits både mot apartheidregimen och ANC-regeringen för att vinna de rättigheter de har i dag.
– Det tog lång tid innan de såg på oss som något annat än en del av familjerna vi arbetade hos. Jag kedjade fast mig vid parlamentet och vägrade att gå därifrån för att få rätt till arbetslagsstiftningen. Och jag kommer att göra det igen om det behövs.
Fotnot: Kommunalarbetarens reportrar Helena Gunnarsson och Pernilla Josefsson har gjort en reportageresa till Sydafrika med hjälp av ett stipendium från Union to Union (före detta LO-TCO biståndsnämnd). Detta är den tredje och sista delen.
