Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Erik-webbkronika

Fredagen den 24 juni 2016. Vaknade bakfull. Fan, fan, fan.  Kära dagbok, jag har nog aldrig mått så illa. Så okristligt sjukt bakis. Vet inte om Samantha är arg. Kan tänka mig att hon är det. Hon är nog inte ensam. Vet inte om jag vågar gå ut igen.  Vad ska Frankrike säga? Och Tyskland? Kanske till och med lilla Malta är arga? Herregud!

Å pappa Ian, salig vare hans minne. Nu dras även hans namn i smutsen. Det som retar mig mest är nog det, alla taskiga kommentarer om min älskade bankman till pappa.

Man kan ju i och för sig säga att det var han som fixade festen men ändå var det ju inte hans fel. Det tycker i alla fall inte jag.  Hur kunde pappa veta att det skulle gå så här? Att jag skulle få det flashiga jobbet där hela världen vill glo ner i min plånbok. Min pappa ville ju bara ordna det för oss. Hjälpa sin familj. Vad är det för fel med det?

Sen kom den där jäkla läckan. Att de inte kan hålla tätt i Panama. Helt otroligt! I början av april stod det klart att miljontals dokument skvalpade runt. Uppgifter som aldrig borde sett världens ljus. Alla drabbas ju när folk sätter i gång och läcka så där. Det blev ett jäkla liv.

Det var inte den bästa veckan jag haft. Tur att man är rutinerad. Man blir inte ledare för Tory utan att ha gått grundkursen i politiskt självförsvar.

Det var bara att bita ihop och erkänna. Jag stod ju med brallorna nere. Hyenorna visste att jag fått en vinst på 300 000 kronor från pappas fonder. Jag sa, som vanligt, att jag borde gjort annorlunda. Att det gick lite snett. Men det som hände sedan var episkt. Vilken snilledrag.

Idén jag fick om att kräva att högsta ledarna i parlamentet skulle vara mer öppna med sin ekonomi var ju sjukt smart! Jag erkände och framstod som handlingskraftig. Samtidigt. Dessutom fick den där Labourgubben Corbyn en del att tänka på.

Det är såna utspel som skiljer mig från medelmåttor som Boris Johnson, den där jobbiga borgmästaren och partikamraten i London. Tyvärr verkar det dock inte ha räckt.

Omröstningen gick ju … sådär. Värst är att de är så besvikna på mig. De sa ”David Cameron, du var vårt största dragplåster innan du skatteplanerade bort hela EU-samarbetet.” Sånt svider.

Oj, oj, oj det här blir inte heller den bästa veckan jag haft. Jag är så okristligt bakis.

Erik Larsson