Foto: Carl von Scheele

Foto: Carl von Scheele

Lantbrevbärarens vardag är inte som förr. När Lennart Edström svänger ut från postkontoret mitt i Enköping och styr mot Vallby på den uppländska landsbygden har klockan slagit 12.30. På förmiddagen har han kört företagspaket i stan.

Nu är den gula högerstyrda post-bilen lastad med brev, paket och buntar med reklam. Det var länge sedan som Lennart hade med sig handkassa, blanketter och frimärken, och kunderna kunde göra ärenden vid bilen.

– Jobbet har blivit tråkigare och utvecklats till ensamarbete. En tur på sex timmar utan att träffa en enda person känns lite trist. Radion, en pod eller ljudböcker gör körningen lite roligare.

– Vi har dessutom mindre möjligheter att påverka numera. Jobbet har blivit mer centralstyrt.

Högsta ledningen i Stockholm lyssnar inte på sin personal, inte ens på veteraner som Lennart. Post kommer sorterad till kontoret. Därför ligger fyra olika buntar i bilen, fackmännen säger flöden. Ur dem plockar han ihop adressatens post vid varje brevlåda.

När Lennart och kolleger föreslår ändringar – det skulle vara bättre att sortera ihop buntarna på kontoret till en enda och göra utdelningen effektivare och arbetsmiljön bättre i bilarna – är svaret nej. Centralt har man bestämt. Basta.

– Vi kommer snabbare ut på turen, men utdelningen tar längre tid.

Förr var lantbrevbäraren ett ambulerande postkontor för mindre komplicerade ärenden. Inte minst tog äldre ut sina pensioner vid bilen.

– Många äldre var noga med ordningen. De tog först ut sin pension och betalade sedan räkningarna. De kunde inte tänka sig att betala först och sedan få i handen det som blev kvar av pensionen.

Lennart arbetade på Coop när han blev lockad till Posten av en kompis. På den tiden gjordes jobbet på beting, man gick hem när turen var utdelad. På sommaren kunde kompisen släntra förbi Lennarts arbetsplats vid tio-tiden, på väg till badplatsen Bredsand.

– Brevbärare skulle man vara i stället, tänkte jag. Sedan bad jag kompisen säga till ledningen att jag var intresserad om en tjänst blev ledig.

Då kunde han som lantbrevbärare ta en kopp kaffe hos en kund och komma tillbaka lite senare. Nu är arbetsdagen strängt reglerad och han går bara ur bilen för att leverera företagspaket.

Tiderna förändras. Snart är Lennarts gula bil utbytt mot en annan i Postnords nya blå företagsfärg.

Skärmavbild 2016-04-20 kl. 16.27.00

Klicka på tidslinjen för att se den större.

Lennart Edström

Ålder: 58 år År i yrket: 33 år Utbildning: Gymnasiet, linjen kontor och distribution (Även utbildad förskollärare och har jobbat några år utanför Posten) Facktillhörighet: Seko Bästa med jobbet: Arbetsdagen går fort. Sämst med jobbet: Numera liten möjlighet att påverka hur arbetet ska utföras. Om brevbärare Medellön: Knappt 24 000 kr/mån Yrket: Det finns ca 13 000 brevbärare i landet. Jobbet kan vara slitigt med tunga lyft och mycket spring i trappor. Just trapporna är en risk, cirka 140 fallolyckor inträffar per år. Olika arbetsskador är vanligare bland brevbärare än i de flesta andra yrken. Många upplever arbetet som enformigt och repetitivt med litet inflytande. Själva postsorteringen är hårt styrd, visar arbetsmiljöundersökningar. Utbildning: Internutbildning i samband med anställningen. Framtidsutsikter: Arbetsförmedlingen bedömer att det kommer vara hård konkurrens om brevbärarjobben det närmaste året, men personalomsättningen är stor. Visste du att: Varje dag kör landets lantbrevbärare totalt 28 000 mil på sina turer, vilket motsvarar 7 varv runt jorden. Källor: Seko, Sekotidningen, AF, Postnord