Tysk

Tysklands förbundskansler Angela Merkel (Kristdemokratiska unionen) och arbets- och socialminister Andrea Nahles (Socialdemokraterna). Foto: Michael Sohn/TT

ARBETET DEBATT. Priset för ”det tyska undret” betalades av landets löntagare i form av uteblivna reallöneökningar. Några nya jobb skapades inte via låglönepolitiken. Tyskarna delade helt enkelt på jobben och har idag den i särklass lägsta medelarbetstiden i hela OECD. Det skriver TCO:s chefsekonom Göran Zettergren.

Tysklands arbetsmarknadspolitik målas ofta upp som en förebild för Sverige och andra europeiska länder att följa efter. Senast i en rapport av Michael Burda, skriven för Arbetsmarknadsekonomiska rådet.

Tyskland kallades förr för Europas sjuke man. Nu talar man om det tyska undret. Efter flera decennier av stigande arbetslöshet lyckades Tyskland till slut vända trenden. De senaste tio åren har den tyska arbetslösheten mer än halverats och ligger idag på en betydligt lägre nivå än den svenska.

Hur har Tyskland lyckats med denna bedrift? Många anser att svaret finns i de arbetsmarknadsreformer – de så kallade Hartz-reformerna – som landet genomförde i början av 2000-talet.

Många liknande reformer har redan genomförts i Sverige, utan lika dramatiskt positiva resultat. Bägge länder har avreglerat tillfälliga anställningar, försämrat a-kassan och reformerat arbetsförmedlingen.

På en punkt skiljer sig dock den tyska erfarenheten från den svenska på ett uppseendeväckande sätt: lönebildningen. Under krisåren på 1990-talet gick de tyska facken med på så kallad lönemoderation, man avstod från reallöneökningar för att rädda jobben. Dessutom stimulerades framväxten av en låglönesektor i framför allt tjänstesektorn.

”Antalet arbetade timmar i Tyskland föll med 3 procent under åren 1995–2014. Utvecklingen var sämre än i nästa alla andra OECD-länder, krisländerna i eurozonen inräknade.”

Men politiken ledde inte till fler jobb. Antalet arbetade timmar i Tyskland föll med 3 procent under åren 1995–2014. Utvecklingen var sämre än i nästa alla andra OECD-länder, krisländerna i eurozonen inräknade.

De tyska arbetstagarna avstod från reallönehöjningar under en tioårsperiod. Men istället för att generera jobb lade detta en våt filt över den inhemska efterfrågan. När reallönen inte ökade stagnerade den privata konsumtionen och – tvärtemot många förhoppningar – även investeringarna.

Mer förvånande är kanske att inte ens satsningen på låglönebranscher tycks ha skapat några nya jobb. Antalet arbetade timmar i dessa tjänstebranscher ökade inte bara långsammare än motsvarande branscher i Sverige. De ökade också långsammare än övriga branscher i Tyskland.

Förklaringen till att sysselsättningen i Tyskland ändå steg, trots fallande arbetade timmar, är att medelarbetstiden minskade. Tyskarna delade helt enkelt på jobben. Tyskland har idag den i särklass lägsta medelarbetstiden i hela OECD.

En annan viktig faktor är att den tyska befolkningen i arbetsför ålder krymper sedan mitten av 1990-talet. Orsaken till detta är både lågt barnafödande och – fram till helt nyligen – låg nettoinvandring.

Hartz-reformerna genomfördes av en socialdemokratisk regering medan den efterföljande kristdemokratiska regeringen under Merkel satte stopp för vidare experiment. Nu tycks de tyska socialdemokraterna ha tänkt om.

Under koalitionsförhandlingarna med kristdemokraterna ställde socialdemokraterna krav på införandet av en nationell minimilön på 8,50 euro i timmen. Detta låter inte särskilt högt i svenska öron men innebar – ibland rejäla – lönelyft för flera miljoner tyskar.

Göran Zettergren.

Göran Zettergren.

Minimilönen infördes 2015, trots högljudda protester från ett antal tyska ekonomer. Dessa menade att upp emot en miljon jobb skulle gå förlorade om minimilönen infördes. Sysselsättningen skulle stagnera och arbetslösheten skulle åter börja stiga.

Dessa förutsägelser ser nu ut att komma på skam. Ett år efter minimilönens införande ser vi att den totala sysselsättningen i Tyskland fortsätter att öka och arbetslösheten att minska. Så kallad marginell sysselsättning har minskat något men tillväxten av reguljära jobb har accelererat. Minimilönen tycks ha blivit mycket populär och är nu accepterad i alla politiska läger.

Det är märkligt att Tysklands låglöneexperiment nu lyfts fram som positivt i den svenska debatten. Denna politik gav aldrig några jobb och har redan övergivits i Tyskland under stor politisk enighet.

Göran Zettergren, chefsekonom, TCO (Zettergren är författare till TCOs rapport ”Flawed Role Model? The Economic Performance of Germany and Sweden”)