Jämförelserna med nazisternas slakt av judar blev för mycket. Bostadsminister Mehmet Kaplan tvingas avgå. Det är ett naturligt steg. Men det är också betecknande att Kaplan avgår först när han mer direkt kunde knytas till något som kan uppfattas som antisemitism.
Möjligtvis skulle hans besök på en middag där även en representant för det fascistiska Grå Vargarna fanns med ha kunnat förklaras bort med att han inte hade riktig koll. Även hans oförklarligt dubiösa försök att förklara sina kontakter med organisationen Milli Görüs, som de flesta kännare placerar långt ut på den religiösa högerkanten, kanske skulle ha fallit i glömska bakom hans bedyrande att han gillar demokrati och inte gillar extremism.
Men när Svenska dagbladet dessutom grävde fram ett gammalt uttalande från 2009, där Kaplan jämförde Israels attacker mot palestinier med nazisternas behandling mot judar, stod det klart att han omöjligt kan representera den svenska regeringen.
Att relativisera nazisternas organiserade förintelse av judar är helt enkelt inte möjligt i debatten, och absolut inte för den som aspirerar på att bli minister.
Det borde dock vara illa nog för en minister att inte vara tydlig om demokratiska grundprinciper.
Och då är vi tillbaka till de ifrågasatta uttalanden och kontakter som Kaplan hade redan innan hans jämförelse med nazisterna kom på tal. Sådana glidningar, som uppenbart kan ses som ett sätt att relativisera demokratiska grundprinciper, kan Mehmet Kaplan möjligen göra som privatperson eller organisationsföreträdare, kanske i ett försök att föra in inkluderande värderingar i miljöer där det inte är självklart.
I sin första officiella kommentar till avgången skriver också Miljöpartiets båda språkrör Romson och Fridolin att Kaplan har tagit ”en dialog” om mänskliga rättigheter och demokrati ”till några av de arenor där det behövs som allra mest”.
Men som representant för den svenska regeringen kan han inte sväva på målet. Där måste försvaret för demokratin vara hundraprocentigt.
Fram till i dag har Miljöpartiet kraftigt stöttat sin bostadsminister. Trots de tidigare uttalandena, innan jämförelsen med nazisterna kom på tal, fick han stöd från så gott som alla partidistrikt.
Det säger något om klimatet inom Miljöpartiet. Det var inte bara Kaplans egen pressekreterare som i hätska ordalag försökte förklara bort kritiken mot Kaplan som en del av den svenska islamofobin.
Och naturligtvis är det många islamofober och invandringsfientliga krafter som i dag jublar över Mehmet Kaplans avgång. Men som en del av den svenska regeringen måste partiet kunna se Kaplans uttalanden och handlingar för vad de är, bortrensade från allt vad religion och ursprung heter.
Det handlar varken om person eller religion. Det handlar om att försvaret för demokratiska värden i alla sammanhang måste vara hundraprocentigt av den som vill företräda en svensk regering.
