STOCKHOLM 20160406 : Regissˆren Suzanne Osten infˆr biopremi‰ren av hennes omtalade nya film "Flickan, mamman och demonerna". Foto: Maja Suslin / TT / Kod 10300

Flickan Mamman och Demonerna passar för en del sexåringar, men inte för andra elvaåringar, anser Suzanne Osten. Helst skulle hon sitta i foajén och möta barn som slinker ut: Vill du sitta här och rita eller vill du gå in igen med mig? Foto: Maja Suslin/TT

Det kan bli en ”drömpublik” som ser Flickan Mamman och Demonerna: Vuxna och barn tillsammans. Men på premiären fredag den 15 april råder 15-årsgräns för Suzanne Ostens barnfilm. 

Varför behövs avancerad barnkultur bortom slätstrukna filmer, våldsförhärligande dataspel eller ”barnvakts-tv” som Teletubbies? Suzanne Osten har många svar på frågan.

Ett konstnärligt svar ger hon genom den vackra och livfulla, självbiografiskt baserade spökhistorien Flickan Mamman och Demonerna, där huvudpersonen Ti växer upp med en psykotisk mamma, som styrs av demoner.

Ett annat ger hon genom att berätta hur hon tänker kring demonerna: De omvandlar sjukdomen till något konkret som går att prata om. Det finns så många – 500 000 – maskrosbarn, säger Osten, barn till föräldrar som är psykiskt sköra, som har drog- eller alkoholproblem, som är traumatiserade av flykt.

Om dessa enskilda barn kan inte en lärare prata, däremot kan klassen se och diskutera filmen.

Demonerna kan också symbolisera något annat, en förälders krävande arbetsgivare till exempel. Filmens mamma är frilans – ”prekariatet i dag”.

– Det var min mamma också, med osäkerhet kring pengar, framtiden. Arbetslivet kan vara så himla osäkert, att ringas in till olika deltider, få det att gå ihop, bara det är en så fruktansvärd ångest för många.

Som spiller över på barnen.

Ett annat svar är att det visserligen är en vacker dröm att skydda barn från allt ont – men att det ändå inte går. Hon anar en ny våg av moralpanik: Alfonsförbudet i Malmö, efter ett barns mardrömmar, och avbokningarna från uppsättningen av hennes och Per Lyzanders skilsmässopjäs Medeas barn på Örebro länsteater (redan vid premiären 1975 stod föräldraprotesterna som spön i backen). Att bli orolig och få mardrömmar är en del av livet, anser hon.

– Min syn på berättelser är att de ska komma till rätta med att livet är fullt av påfrestningar. Barnen snappar upp saker, på skolgården, hemma hos varandra. Vuxna glömmer lätt hur jobbigt det är att växa upp.

Mamman spelas av Maria Sundbom och flickan av Esther Quigley.  Foto: Sebastian Danneborn

Mamman spelas av Maria Sundbom och flickan av Esther Quigley. 
Foto: Sebastian Danneborn

Också filmen Bengbulan (1996), som hon regisserade, fick först 15-, sedan 11-årsgräns. Den handlar om att några barn själva handskas med en äldre mobbare med utvecklingsstörning.

– Jag tycker att det är en väldigt barnsolidarisk film, men jag kom i kontakt med samtliga vuxenmoraliska ståndpunkter. Det fanns inga vuxna som tog hand om barnen, och varför fick barnen slå mobbaren? Då har de inte fattat poängen. Allas barndom trasas sönder av att de är rädda för större som slåss. Jag har aldrig sett någon vuxen rusa in och ordna upp. Varken förtryckaren eller de drabbade barnen får hjälp.

I mars pratade hon på Sveriges största festival för barn- och ungdomsfilmer, BUFF, om just barnfilm. Som ambassadör för Svenska Filminstitutet ska hon sprida kunskap om barnfilm och verka för mer verklighetsnära film för barn. Samtidigt som hennes film alltså fått 15-årsgräns (vilket förvaltningsrätten upphävt utan att det ännu vunnit laga kraft).

– Löjligt! Fånigt. Jag skäms faktiskt, säger hon.

– Å ena sidan pratar vi väldigt mycket om vad som är bra för barn, å andra sidan oroar vi oss väldigt mycket över vad som inte är bra för barn. Samtidigt ser vi dagligen barn drunkna i båtar, sitta i leriga tält, bo med sjuka föräldrar.

Hennes film utgår från en pjäs som är forskad på under 20 år. En skrämmande musikeffekt togs bort efter att barn fått se den nästan färdiga filmen. Och det avgörande:

– Jag säger i början av filmen att det kommer att gå bra, säger Suzanne Osten.

Suzanne Osten

• 72-åriga Suzanne Osten är dramatiker, regissör och författare. • 1971 började hon på Stockholms Stadsteater och skrev bland andra pjäsen Tjejsnack tillsammans med Margareta Garpe (med sången ”Vi måste höja våra röster”) och Jösses flickor. • 1975 grundade hon Stadsteaterns scen för barn och unga, Unga Klara, där hon var konstnärlig ledare fram till 2014. • Hon har gjort tio långfilmer, för Bröderna Mozart (1986) fick hon en Guldbagge för bästa regi. • Sedan 2014 är hon Svenska Filminstitutets ambassadör för barnfilm. 15-årsgränsen Statens medieråd gav filmen 15-årsgräns eftersom den skildrar självmord och psykisk sjukdom på ett realistiskt sätt. Filmbolaget Triart överklagade och förde fram filmens trygga scener och att det har undersökts hur barn reagerar på den. Förvaltningsrätten ansåg i förra veckan att huvudpersonen hade stor kompetens att klara situationen och beslöt att filmen får visas för 11-åringar och för 7-åringar i vuxet sällskap. Domen vinner dock laga kraft först efter tre veckor – eller när ärendet är avgjort om det överklagas.