När Stockholms trafiklandstingsråd, moderaten Kristoffer Tamsons, i SVT förklarar de usla lönerna för länets taxiförare skyller han på facket. Det där med lön är ju en sak mellan arbetsmarknadens parter, anser han.
Det är ett märkligt uttalande från en person som inte alls anser att arbetsmarknadens parter ska sköta löner och villkor. Han har nämligen själv just varit med om att aktivt dumpa taxiförarnas löner genom att å länets vägnar sluta avtal med taxiföretag utan kollektivavtal. Upphandlingen som företaget Fågelviksgruppen vann genom sina båda kollektivavtalslösa bolag Taxi Kurir och Taxi 020, är värd drygt en miljard kronor per år.
Betänk detta, Stockholms läns landstings borgerliga politiker använder mer än en miljard kronor per år av skattebetalarnas pengar för att dumpa lönerna för stadens taxichaufförer. Och denne högst ansvarige politiker har dessutom mage att påstå att han inte har någonting med lönesättningen att göra.
Det här är långt ifrån bara ett Stockholmsfenomen. Och det gäller långt ifrån bara taxibranschen.
Som giganter i inköp av offentliga tjänster har landets kommuner och landsting stor makt i lönebildningen. Mycket stor makt. Totalt upphandlas offentliga varor och tjänster för mer än 600 miljarder kronor per år.
Offentliga upphandlingar kan vara alldeles utmärkt för att förbättra välfärd och tjänster för kommuninvånarna, men det skulle vara fullständigt förödande för människors möjligheter att försörja sig om alla dessa 600 miljarder kronor används för att dumpa löner och villkor på samma sätt som Stockholmsmoderaterna har gjort.
Som Kommunal nyligen uppmärksammade här i tidningen Arbetet har upphandlingar inom städbranschen pressat ned lönerna så pass mycket att timlöner på bara några tior har förekommit.
För att löner och villkor verkligen ska kunna bestämmas av arbetsmarknadens parter, en ordning som Kristoffer Tamsons Moderater påstår sig stödja, vill nu civilminister Ardalan Shekarabi (S) i ett lagförslag göra det obligatoriskt för kommuner och landsting att kräva kollektivavtal vid offentlig upphandling, eller i vart fall kräva löner och villkor i enlighet med kollektivavtalen.
Det borde vara en självklarhet, speciellt för de borgerliga partierna som påstår att de står upp för den svenska modellen. Men som framgick mycket klart vid onsdagens riksdagsdebatt om lagförslaget om krav på rimliga villkor vid upphandlingar är dock de borgerliga partierna kraftigt emot en sådan lösning.
När frågan ställs på sin spets vill alltså inget av de borgerliga partierna försvara den svenska modellen. I stället vill de förbehålla sig rätten att även i framtiden dumpa löner och försämra villkor.
Allvaret i de borgerliga partiernas inställning kan mätas i enskilda människoöden. Men det kan också mätas i den försämring av svensk ekonomi det innebär när solida företag konkurreras ut genom försämrade anställningsvillkor.
Och även om borgerliga politiker gång på gång försöker kringgå klara fakta är det enligt EU:s regler fullt tillåtet att ställa krav om kollektivavtalsenliga villkor. En rad EU-länder har också sedan länge redan infört sådana klausuler vid upphandlingar. Men borgarna vill inte att det ska gälla i Sverige.
Onsdagens riksdagsdebatt visade tydligt att det inte behövs någon större kunskap hos upphandlarna. Kompetensen och kunskapen finns där redan och Kristoffer Tamsons och hans borgerliga kamrater vet mycket väl vad de gör när de vägrar kollektivavtal.
Det som behövs för att försvara avtalade löner och den svenska modellen är i stället Ardalan Shekarabis nya lagstiftning.
