Martin-K-webbledartopp

Som en röd tråd genom Uppdrag gransknings utmärkta avslöjanden om skattefusket löper de rika skattefifflarnas stora förakt för folkflertalet.

Att stjäla miljardbelopp från arbetare ses inte som ett brott, snarare som något som eliten borde vara värd.

Det är den yttersta manifestationen av ett levande klassamhälle som vi nu ser i de offentliggjorda databaserna från Panama.

Ett sätt att ge perspektiv på skattefusket är att jämföra med de tio miljarder kronor per år som regeringen och Vänsterpartiet häromdagen enades om att satsa på välfärden.

Detta samtidigt som Skatteverket uppskattar att 46 miljarder kronor undanhålls genom skattefusk på internationella transaktioner.

Vårbudgeten skulle alltså utan vidare ha kunnat innehålla ytterligare satsningar för över 46 miljarder kronor om de rika inte undanhöll skatt på hemliga konton i utlandet.

En annan ingång är att jämföra Panamaavslöjandet summor med det ”fusk” med sjukförsäkringen som den forna Alliansregeringen lade ned så mycket tid och kraft på i syfte att stigmatisera de sjuka som notoriska bedragare.

Och visst, under 2013 kunde Försäkringskassan påvisa att 317 miljoner kronor hade betalats ut inte bara felaktigt utan efter regelrätt fusk. Men det motsvarar bara omkring 0,15 procent av all utbetald sjukersättning. Och skattefusket var som sagt samma år 46 miljarder kronor.

Och här blir föraktet mot medelsvensson extra tydligt. Den bild som förmögna brottslingar försöker skapa är att brott bör bedömas med olika måttstockar beroende på om brottslingen är rik eller fattig.

Vi minns till exempel den straffrihet, eller ”självrättelse” som Skatteverket valt att kalla det, som svenska skattebrottslingar fick åtnjuta när deras skattefiffel avslöjades för några år sedan genom främst schweiziska banker.

Om bara pengarna återfördes till Sverige så ströks alla vidräkningar. Rättsväsende och myndigheter behandlade brotten som om de rika liksom av misstag stulit och smusslat undan pengarna.

En tredje ingång är den svenska storbanken Nordeas tjänstvillighet att förmedla skattefusk till rika genom att förmedla brevlådeföretag till dem.

Av de cirka 14 000 banker som förekommer i Panamahandlingarna är Nordea den elfte mest frekvent förekommande. I december 2015 var Nordea den sjätte största banken i databasen.

I den kommentar som Nordea sände ut strax efter avslöjandet skriver pressavdelningen som första mening: ”Nordea tar kraftigt avstånd från skatteflykt”

Vilket naturligtvis är en ren lögn eftersom Nordeas huvudengagemang i Panamaupplägget varit till för att underlätta och förmedla skatteflykt.

Uppdrag gransknings offentliggjorda mailkonversation mellan Nordea och advokatbyrån i Panama är inget annat än en direkt uppmaning till brott.

Även här ser vi ett försök att skapa olika måttstockar. Nordea vill inte framstå som den skumraskbank den är. I stället försöker banken plantera bilden av att det som har hänt liksom hände av misstag.

Att Nordea möjliggjort och uppmuntrat miljardstölder från svenska folket kommer för alltid att kamoufleras i bankens egen historieskrivning.

En gång i tiden var Nordea en helstatlig bank vid namn Nordbanken. Liksom på i stort sett alla andra områden där privatiseringar har tillåtits härja har privatiseringen befunnits vara en katastrof, inte för bankens nya ägare och deras rikaste kunder men för det svenska folket och för svenska sjukhus, skolor, omsorgsplatser och arbetstillfällen.

Upprörande är också Uppdrag gransknings avslöjande att Skatteverkets överdirektör Helena Dyrssen, med Skatteverkets generaldirektör Ingemar Hanssons goda minne, ringde för att varna deras gemensamma vän från de borgerliga Alliansåren, Frank Belfrage, om att hans utlandsaffärer höll på att granskas av Uppdrag gransknings redaktion.

Det ger inte bara ”intrycket av vänskapskorruption”, som Janne Josefson sade i gårdagens tv-program. Det är vänskapskorruption.

Slutligen kan skattefusket också jämföras med de 70 miljarder kronor som LO-ekonomerna 2013 ville att staten skulle satsa i ett investeringspaket för att bryta arbetslösheten. Borgerliga röster utropade genast att förslaget var ansvarslöst.

Men var hör vi nu samma borgerliga indignation över att det gigantiska beloppet, två tredjedelars investerings- och jobbpaket, försvinner utomlands varje år i skattefusk?

Genom Panamadokumenten har vi fått en liten inblick i de rikas stora egon och omfattande förakt för folkflertalet.

Det hemska är att vi med all säkerhet bara ser toppen av ett isberg.

Foto: Marcus Ericsson/TT