Martin-K-webbledartopp

Tillsammans med Svenskt Näringsliv uppmanar nu LO parterna att  hålla sig till till det som kallas industrins ”märke” i de kvarvarande avtalsförhandlingarna. Det innebär att industrins nivå på 2,2 procents löneökning under ett år bör gälla för alla avtal.

Det är helt rätt att försvara systemet med en normerande lönenivå. Men samtidigt måste LO-facken ta problemet med felavlönade branscher och yrkesgrupper på yttersta allvar. Att skapa en lönebildning som är mer rättvis seglar alltmer upp som en förutsättning för att systemet med en normerande lönenivå i längden ska kunna bestå.

Det råder ingen tvekan om att märket har varit till stor nytta för svenska arbetare. Efter lång tid av sjunkande eller i bästa fall stillastående reallöner gjorde normeringen runt industrins avtal, det så kallade märket, i slutet av 1990-talet att vi gick in i en mycket lång period av stigande reallöner för det hela LO-kollektivet.

Systemet innebär att de avtal som sluts i den konkurrensutsatta delen av ekonomin, det vill säga industrin, ska vara normerande även för andra avtalsområden. Där är vi fortfarande och allt tyder på att LO-anslutna även i år kan se fram mot stigande reallöner tack vare en normering kring industrins avtal. Men det blir alltmer uppenbart att det inte räcker.

Att visa upp reallöneökningar räckte i den tid då varje avtalsrörelse mynnade ut i ett stort frågetecken om det avtalade verkligen skulle räcka till att ge mer pengar i plånboken eller om allt skulle ätas upp av inflationen. I dag tas det med rätta för givet att alla ska vara med och dela på ökande vinster och stigande tillväxt. Att locka med stigande reallöner ger därmed inte samma uppslutning.

Utmaningen är i stället att fördela dessa stigande reallöner mer rättvist, såväl mellan yrken/branscher som mellan män och kvinnor. Med marknadskrafterna i ryggen skulle en del förbund ha kunnat få ut mer om de inte varit tvungna att hålla sig till märket. En del har de lyckats ta ut ändå i form av löneglidning utöver avtalet, medan andra LO-anslutna knappats kunnat komma upp i ens märkets lönepåslag utan den normering som gällt.

En del har alltså, åtminstone under vissa perioder, kunnat få ut mer om de slapp hålla sig till de löneökningar som gäller inom industrin, medan andra kunnat använda industrins lönepåslag som en hävstång för att kunna få ut mer än de annars skulle fått.

En stor misspassning med normeringen runt märket är dock att det cementerar löneskillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade branscher. Det som fungerat som ett golv för manliga branscher fungerar ofta som ett tak för kvinnors branscher. Det anser LO och Svenskt Näringsliv att de åtminstone delvis kommer tillrätta med genom att tillåta lönepåslag i kronor i lägre löneskikt.

LO fortsätter också stödja ett extra påslag utöver märket för undersköterskor. Och visst gynnar kronpåslag de lägst avlönade men främst är det en konstruktion för mildra att dessa grupper missgynnas alltför mycket. Att avtalsrörelsen inte har funnit något bra sätt att justera relativlöner är ett stort problem. Det är också ett problem som inte på något sätt kommer att försvinna av sig själv.

Den absolut sämsta vägen ur detta läge är dock att överge systemet med ett normerade märke.

Då kunde visserligen vissa yrkesgrupper kanske lyckas något bättre i avtalsrörelsen, medan andra i stället skulle hamna på efterkälken. Men framför allt skulle svensk konkurrenskraft riskera att försämras och inflationen åter hotar att äta upp alla löneökningar.

Systemet med ett normerande märke måste försvaras. Däremot måste mer kraft läggas på att banka ut det orättvisa utfallet som finns inbyggd i systemet. Det är något som alla, inte minst märkets starkaste försvarare, måste inse.

Märket har diskuterats alltmer under senare år. Ett förslag är att en större andel av arbetsmarknaden bör vara med när nivån på märket ska bestämmas. Andra förslag är att i likhet med satsningen på undersköterskorna identifiera särskilt utsatta yrkesgrupper och gemensamt höja deras lönenivåer.

Ett är dock säkert, och det är att det i dag inte räcker med att skapa reallöneökningar för att nå acceptans runt märket. I dag måste också rättvisa byggas in i systemet. Att lyckas skapa denna rättvisa är på sikt troligen en förutsättning för att systemet med ett normerande märke ska kunna fortleva.

Stockholm 20160404 Carola Lemne, vd Svenskt N‰ringsliv (2:a fr.v.) och Karl-Petter Thorwaldsson, LO-ordfˆrande (3:a fr.v.) hÂller presskonferens med anledning av Ârets avtalsrˆrelse. Foto: Maja Suslin / TT / kod 10300

Peter Jeppsson, vice vd Svenskt Näringsliv, Carola Lemne, vd Svenskt Näringsliv, Karl-Petter Thorwaldsson, LO-ordförande och Torbjörn Johansson, avtalssekreterare LO. Foto: Maja Suslin/TT