Kompromisslös barfotafotograf

Vivian Maier (1926-2009) är fotografen som gick till historien utan ambitioner att minnet av henne skulle vårdas. Ändå blev det så. Hon hade antagligen inte heller någon avsikt att bli etablerad ens när hon var verksam. Hon lät aldrig publicera sina bilder.

Man skulle kunna säga att Vivian Maier meriterade sig för den respektingivande 70-talsetiketten barfotafotograf där hon rörde sig på Chicagos och New Yorks gator, med barn och barnvagn som pansar – eller som ett sätt att inte väcka uppmärksamhet med sin kamera; passande nog försörjde hon sig som guvernant.

Denna radikala dokumentärfotograf tog oftast en enda ruta inför ett motiv. Det som slår mig på utställningen i Kulturhuset i Stockholm är precisionen. Ingen försköning, inte heller Tunbjörkskt distanserande. Nej, här är det socialrealism rakt av.

Jag blir glad av att se hur Vivian Maier på 1960-talet dokumenterade rivningen av det Hull House som fredspristagaren och feministen Jane Addams, det sociala arbetets moder, utvecklade till ett centrum för kvinnors skydd och fortbildning. Huvudbyggnaden finns kvar som museum. Jag var där förra året, fick en genomgång av Chicagos arbetarhistoria.

Sedan gick jag ut och lyssnade på motorvägen. För att den skulle få plats revs Hull House drygt tio byggnader. Vivian Maier förstod inte vilken betydelse hon skulle få för fotohistorien. Men hon förstod vad rivningen av Hull House innebar, varför skulle hon annars välja att följa just denna utplåning? Hull House blev dels tillflyktsort för utsatta kvinnor, dels en plats för politiskt opinionsarbete. Det kunde gälla kortare arbetsdag eller krav på fler kvinnor i beslutande församlingar. Låter det bekant?

Jan-Ewert Strömbäck