Martin Klepke: Säg nej till krav på olika lön för lika arbete

Industriarbetsgivarna drog i sista stund tillbaka sitt förslag om att företag som går dåligt ska kunna betala ut lägre löner. Men det är helt säkert inte sista gången vi hör krav på olika lön för lika arbete, skriver Arbetets politiske redaktör Martin Klepke.

Just innan industriavtalet gick in i sin slutkamp drog arbetsgivarna Teknikföretagen tillbaka sitt förslag om att göra det centrala löneavtalet dispositivt på lokal nivå. Om förslaget hade blivit verklighet skulle ett företag som går dåligt kunnat få tillåtelse att betala lägre löner än andra företag. Olika lön för lika arbete, alltså, baserat på hur bra eller dåligt det går för företaget.

Det här är en helt ny strategi från arbetsgivaren som tyvärr lär återkomma. Argumentet att företag inte har råd att betala kollektivavtalade löner har vi visserligen hört förr, men oftast från företag som ställt sig utanför såväl förhandlingar som arbetsgivarorganisationer. Vi har hört dem i strider som då och då blossat upp runt enskilda bagerier, salladsbarer eller tjänsteföretag och ivrigt påhejade av borgerliga politiker har de vägrat följa avtalade löner och villkor.

Att Teknikarbetsgivarna för in ett liknande resonemang i de centrala förhandlingarna innebär kuriöst nog att de godkänner att deras egna medlemsföretag ska konkurrera på olika villkor. Det företag som lyckas med kvalitetsutveckling, försäljning, marknadsföring och arbetstillfällen skulle alltså berövas dessa konkurrensfördelar genom centralt sanktionerad lönedumpning i andra företag.

Det är svårt att se någon nytta med en sådan ordning. Än svårare är det att se förslaget fungera i skarpt läge där fack och arbetsgivare först skulle behöva studera företagens ekonomiska läge för att bestämma om den lokala lönenivån anses överensstämma med intentionen i de centrala avtalen. Vi har dock sett att en del tjänstemannaförbund i vissa fall lyckats trissa upp lönerna genom så kallade sifferlösa avtal som ökat lönespridningen inom enskilda yrkesgrupper.

Förslaget om dispositiva kollektivavtal kan ses som ett steg, inte mot sifferlösa avtal men dock mot en mer diffus siffersättning även inom industrin. Stora delar av de LO-anslutna lever dock i en helt annan verklighet än många tjänstemän och akademiker.

För LO-anslutna skulle kollektivavtal utan en faktisk siffersättning i stället verka i motsatt riktning. Om relativlönerna tillåts sänkas på vissa företag kommer de företag som har högre kostnader för sin arbetskraft att bli tvungna att även de sänka sina lönekostnader för att bibehålla konkurrenskraften. Olika lön för samma arbete blir därmed en inkörsport för en generell lönepress nedåt.

Det är därför som Livs, Hotell och Restaurangfacket och andra förbund tagit en nödvändig strid mot enskilda företag som inte vill betala avtalade löner, dels för att värna medlemmarnas löner på de företag som dumpat lönerna, men även för att värna medlemmarnas löner på andra företag.

Att godkänna lägre löner i företag som går dåligt innebär också ett brott mot kollektivavtalens grundintentioner. Mot att arbetsgivaren får möjlighet att ta ut högre vinster om företaget går bra garanteras arbetstagarna en jämn ekonomisk trygghet i nivå med kollektivavtalen.

Dispositiva löner som bestäms utifrån förtagens bokslut innebär att alla ekonomiska risker flyttas över från ägaren till de anställda som får ta eventuella smällar medan ägarens vinster garanteras. Det är naturligt att LO-facken svårligen kan ställa upp på en sådan ordning.

I slutfasen av löneförhandlingarna mellan industrins parter försvann alltså frågan om dispositiva löner från förhandlingarna. För den här gången. I dessa tider med ökade angrepp på kollektivavtalen kan de dock mycket väl komma tillbaka. Men lika lön för lika arbete är en lika viktig princip att värna nu som det var för tjugo och fyrtio år sedan.