För somliga mer än för andra?
När vi började med artikelserien om det offentliga rummet skrev jag inledningskrönika att det som är allas vårt rum alltid verkar tillhöra den som redan har. När serien nu avslutas kan jag konstatera att det stämmer.
Vi började med att besöka Kvillebäcken, där en för fattiga levande del av området omvandlades av kommun och fastighetsägare mot de verkandes vilja. Catharina Thörn, forskare, som följt och dokumenterat Kvillebäcken talade om hur märkligt det är att stadsplanering aldrig blir en valfråga. Ett i allra högsta grad politiskt område som påverkar oss alla, men som politiker och väljare inte förmår fånga upp.
Och det offentliga rummet och rätten att formulera problemen där handlar inte alltid om fysiska rum. När vi skrev att debatten om biblioteksstök var aningen hårdvinklad tog det hus i helvete hos skribenter som skapat debatten.
Det offentliga rummet är högaktuellt. Gränserna för vem som får komma in och vem som hamnar utanför formas i små steg och inte alltid av folkvalda. Men gränserna kommer att avgöra morgondagens innanför- och utanförskap.
(Vänd telefonen så du har långsidorna i botten och topp för att lättast se alla puffar. Klicka på dem för att komma till rätt del)
