Republican presidential candidate Donald Trump holds an Oklahoma City Thunder basketball hat before speaking at a campaign rally at the Oklahoma State Fair, Friday, Sept. 25, 2015, in Oklahoma City. (AP Photo/J Pat Carter)

Donald Trump. Foto: J Pat Carter/TT

ARBETET DEBATT. Liberale Roland Poirier Martinsson lovade i en krönika att äta upp sin hatt om Trump vinner republikanernas nomineringsval. Nu tre månader senare skriver samme Martinsson att Trump vinner och hånar svenska journalister för att de inte förstår varför. Vore det inte mer lämpligt att äta upp hatten, menar Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör i Norrköpings Tidningar.

Den kände debattören och ofta av medierna anlitande USA-kännaren, Timbromedarbetaren och tidigare Texasbosatte moralfilosofen Roland Poirier Martinsson förvandlade på mindre än tre månader Donald Trump från en på förhand dömd förlorare, som aldrig skulle vinna primärval till republikanska väljares hjälte. Åsiktsbytet, dokumenterat i ett par artiklar, är exceptionellt och skadar förstås trovärdigheten. Martinsson drar sig inte heller för att läxa upp den svenska journalistkåren för att ge en falsk bild av USA.

Vinner Donald Trump de republikanska primärvalen i USA ”lovar jag att äta upp min hatt”, skrev Roland Poirier Martinsson, svensk författare, filosof och Timbromedarbetare, tidigare bosatt i Texas, i en debattartikel i Dagens Industri för tre månader sedan (14/12-15).

Den 8 mars, på självaste kvinnodagen, förklarade Martinsson i en annan debattartikel, den här gången i Expressen, varför samme Trump vinner just primärval efter primärval och varför denne är de ”republikanska väljarnas hjälte”. Bakgrunden är bland annat besvikelsen över ”döva karriärpolitiker” och att president Barack Obama har beordrat myndigheter att bryta mot lagen.

”Väljarna drivs av hämndbegär. Gycklaren bär deras vrede”, summerar Martinsson, som ofta i rollen som USA-kännare och välkänd debattör bjuds in för att i svenska publikservicekanaler kommentera amerikansk politik.

Smaklig måltid då med hatten i kokt eller stekt form som huvudrätt på tallriken, är det bara att nu tillönska Martinsson. Detta satt på pränt utan skadeglädje över att en kommenterande USA-expert har gjort en formidabel missbedömning – fel kan vi ju alla ha.

Men det allvarligaste med Martinssons diametralt motsatta åsikter och slutsatser under kort tid är att han första gången (14/12-15) ingående förklarar varför Trump absolut inte kommer att vinna primärvalen eller bli republikanernas presidentkandidat eller ens ”vara i närheten, eftersom han uppfattas som okunnig, extrem, omdömeslös, främlingsfientlig och utan värdighet.”

Medan Martinsson tre månader senare, när Trump vunnit flera primärval och är i överlägsen ledning inför nomineringskonventet i sommar, förklarar varför den okunnige och omdömeslösa kandidaten förs fram av de republikanska väljarna.

Men vår debattör och USA-analytiker nöjer sig inte ens med denna saltomortal utan läxar därtill upp den svenska journalistkåren för att ha bristande insikt i amerikansk politik i bevakningen av de pågående primärvalen:

”Än en gång tecknar svenska medier en falsk bild av USA och det tycks vara länge sedan de hade lika roligt åt sina hotellbarsanekdoter”, summerar han i Expressen sin formidabla kovändning och angreppet på journalisterna. Alltså först tvärsäkra slutsatser om Donald Trumps totala chanslöshet i primärvalen och orsakerna till den.

Sedan odiskutabla och lika självsäkra förklaringar till varför denne vinner och är väljarnas verklige ”hjälte” Varpå alltså den svenska journalistkåren får en släng av sleven för att den ger en falsk bild av den amerikanska politiska verkligheten. Vet inte Martinsson att stenkastning från glashuset är synnerligen olämplig?

Vad som helt saknas i artikelförfattarens andra inlägg är erkännandets ärliga och uppfriskande självrannsakan. Den borde ha varit självklar för en seriös moralfilosof, som genom åren har producerat många gedigna och läsvärda texter om just moral, teologi och världens största kristna kyrka – den katolska, som Martinsson själv tillhör.

Och varför hötte han i sin självförvållade utsatta position med pekpinnen åt andra, när hans egen trovärdighet har fått sig en törn?

Bengt Olof Dike, frilanspublicist, tidigare politisk redaktör i Norrköpings Tidningar