Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Foto: Jonas Ekströmer/TT
En nyförlöst mamma tvättar sitt nyfödda barn i starkt förorenat vatten. De har kommit en bit på vägen. Hennes hem är sönderbombat, kanske av ryskt flyg, kanske av president al-Assads styrkor.
Hon har kommit en bit på vägen, men har nu stoppats i det ingenmansland som skapats när Europa inte släpper in henne och det inte finns någonting att återvända till. När barnet kommer finns inte annat än smutsigt vatten att tvätta det i.
Och i Sverige sitter en representant för landets tredje största parti och skriver ”Grisar badar ju i gyttjepölar, dom mår så bra så.”.
Denna ohöljda avsky mot människor av annat ursprung är vämjelig. Ett utfall av hånfull smälek mot en människa i hennes livs mest utsatta situation, när hon med de små medel som står till buds försöker rädda sitt nyfödda barn.
Det är uppenbart att Sverigedemokraternas så kallade ”nolltolerans mot rasism” inte existerar annat än på pappret. Tvärtom är rasismen Sverigedemokraternas hela livsluft. Den hjälper till att avhumanisera människor av annat ursprung. Då kan dessa människor lättare pekas ut som den paria som står i vägen för att Sverige ska bli stolt och blomstrande.
Men att göra halt vid hatet mot invandrare har aldrig varit Sverigedemokraternas avsikt. Hat mot människor som framhärdar i humanism och medmänsklighet är Sverigedemokraternas naturliga fortsättning.
Här har vi alla hot mot journalister (att först kalla journalister för ”PK”, politiskt korrekta, är en dörröppnare för Sverigedemokrater att därefter ösa ur sig obegränsat med hot och hat), mot jurister, mot politiker, mot alla som sätter sig upp mot att framställa människor av annat ursprung som grisar.
Till och med poliser som försöker upprätthålla svensk lag blir utsatta. Ledande Sverigedemokrater har redan förklarat att misshagliga chefer inom polisen ska bytas ut den dag Sverigedemokraterna tar makten.
Att Sverigedemokraterna lyckats få med sig så stor del av befolkningen i sin verklighetsbeskrivning har en mörk baksida. Det är att mitten-vänsterpartierna totalt har misslyckats.
Vänsterdebattören Göran Greider försökte i en krönika nyligen rikta fokus mot att det är väst som har orsakat de stora flyktingströmmarna när USA och dess allierade förvarat diktaturer för att säkra sina oljeleveranser, och när de bedrivit proxykrig i mellanöstern.
Det är naturligtvis riktigt. Men såväl Sverigedemokraternas som andra rasistiska partiers framgångar i Europa har även ett annat ursprung. Det är de starkt ökade klassklyftor vi sett sedan kreditmarknaden började avregleras i slutet av 1980-talet. Det drog med sig förödande avregleringar på de flesta andra samhälleliga områden och de utjämnande skatteuttagen blev föremål för en tävling mot allt lägre skattesatser mellan de europeiska länderna.
Den kraftiga omfördelningen från fattig till rik har intensifierats i en galopperande takt. Europas socialdemokrater har totalt misslyckats med att förklara denna omfördelning för väljarna, än mindre har de lyckats stoppa den.
Nu har vi Sverigedemokrater och andra högerpopulistiska partier som i stället för avregleringar och ökade klasskillnader pekar ut människor av annat ursprung, ”PK”-samhället, feminister och andra grupper som orsak till förändringen.
Med rasister vid makten kommer vi helt säkert att få höra mindre om såväl de ökade klasskillnaderna som medmänsklighet. Däremot kommer vi med all säkerhet att få höra fler uttalandet i stil med ”Grisar badar ju i gyttjepölar, dom mår så bra så.”
Men då kommer det att gälla alla som inte instämmer i Sverigedemokraternas politik.
