Teknikföretagen, där Anders Weihe är förhandlingschef och Åke Svensson VD, vill ha löneökningar i nivå med dem i krislandet Finland. Foto: Jessica Gow/TT
Arbetsgivarna varnar! Den svenska konkurrenskraften rasar! Vi har hört larmklockorna ljuda inför årets avtalsrörelse. Sveriges konkurrenskraft sägs rasa och LO-fack påstås kräva på tok för höga löneökningar. Det är dock uppenbart att inte mycket av arbetsgivarnas hårda ord kan beläggas i statistik.
I Statistiska centralbyråns nya rapport ”Sveriges ekonomi, statistiskt perspektiv för fjärde kvartalet 2015”, framgår att ekonomin tuffar på starkt. Till och med mycket starkt. De inledande orden är:
”Sveriges BNP utvecklades mycket starkt fjärde kvartalet. Samtidigt som den inhemska ekonomin fortsatte att växa, ökade även exportens betydelse för tillväxten. Tillsammans med de fasta bruttoinvesteringarna lämnade utrikeshandeln det största bidraget till BNP-utvecklingen.”
Bara i dessa korta meningar motsägs arbetsgivarens beskrivning. Som om detta inte vore nog kan vi också läsa:
”Tillväxten (för ett kvartal) på 1,3 procent var den kraftigaste uppgången på fem år.”
Och hur ser det då ut på arbetsmarknaden och i näringslivet? Jo:
”Det svenska näringslivet fortsätter att ha en jämn uppåtgående produktionskurva.” och ”Samtidigt ligger antalet lediga jobb på de högsta nivåerna under hela 2000-talet.”
Ekonomin blomstrar. Näringslivet säljer.
Två argument har utmärkt sig hos arbetsgivarsidan. Det ena är Teknikföretagens uppmaning att göra som i Finland där parterna enades om ynka 0,5 procents löneökningar för att säkerställa industrins konkurrenskraft.
Men till skillnad mot Sverige befinner sig Finland i djup kris.
Efter en fallande tillväxt i flera år lyckades Finland kravla sig över nollstrecket och visade en tillväxt på 0,4 procent för helåret 2015. I Sverige var tillväxten samma år 5,0 procent.
Juhana Vartiainen, tidigare på svenska Konjunkturinstitutet, nu överdirektör för Finska statens ekonomiska forskningscentral, anser att Finland har ett tiotal svåra år framför sig innan ekonomin rätat upp sig och anser att det krävs mycket kraftiga åtstramningar för att komma ur den kostnadskris som landet hamnat i.
Att jämföra Sverige med Finland är alltså över huvud taget inte relevant, allra minst när det gäller kostnaderna för arbetskraften där länderna har diametralt motsatta förutsättningar. Ett andra argument är att den svenska höga tillväxten beror på flyktinginvandringen och alltså inte har någonting med industrins konkurrenskraft att göra.
Tvärt emot vad alla flyktingfientliga krafter säger är flyktinginvandringen omedelbara effekt nämligen att den sätter fart på den svenska inhemska konsumtionen och alltså bidrar till att öka svensk tillväxt. Här stämmer arbetsgivarens åsikter, men bara till en mycket liten del.
Enligt Statistiska Centralbyråns specialgranskning i den nya rapporten står flyktinginvandringen nämligen bara för 0,4 procentenheter av de 5,0 procent som BNP ökade med under 2015.
Den som riktigt vill problematisera flyktinginvandringens påverkan kan då invända att flyktingar räknas som utländska medborgare. Den ökning av tillväxten som flyktingarna orsakar räknas därmed som export, hur underligt det än kan låta.
De fina exportsiffrorna skulle därmed alltså inte alls vara ett tecken på hög svensk konkurrenskraft utan endast orsakas av fler flyktingar i Sverige. Men inte heller det stämmer. Av de 11,7 procent som den svenska exporten ökade med under 2015 stod flyktinginvandringen bara för 0,4 procentenheter, enligt SCB:s specialgranskning.
Svensk ekonomi går alltså som tåget. Exporten ökar, näringslivet ropar efter arbetskraft och svensk konkurrenskraft är stark. Naturligtvis måste fack och arbetsgivare driva en ansvarsfull avtalsrörelse. Men då krävs att parterna utgår från riktiga och rätta siffror.
