STOCKHOLM 20160208 Nike Markelius (Tant Strul) aktuell med bl.a. en ny bok. Foto: Marcus Ericsson / TT / Kod 11470

– Jag ifrågasätter arbetsplikten och den cementerade synen på arbete, säger Nike Markelius, som anser att en grund­inkomst till alla skulle vara en bättre lösning för samhället. Foto: Marcus Ericsson

Från erkänd musiker till en siffra i statistiken – för tre år sedan skrev Nike Markelius om sitt ovärdiga möte med Arbetsförmedlingen. Nu kommer Tant Strul-trummisens självbiografi Trumslag hjärtslag.

Som utbränd och nyopererad och med läkarintyg, som enligt Försäkringskassan inte hindrade arbete, fick Nike Markelius ett hotfullt brev om att inställa sig på ”överlämningsmöte”. Hon stod på tröskeln till fas 3.

”Jag visste tidigt att lita till min röst” – så inleder hon sin självbiografi Trumslag hjärtslag. Rösten, eller snarare pennan, tog hon till också här. I en uppmärksammad artikel i Dagens Nyheter skrev hon om hur människovärdet rann ur henne. Efteråt frågade Modernista om hon ville skriva en bok:

– Jag antar att de tänkte att jag hade en del att säga, inifrån punkperioden, och att det kunde bli en feministisk, politisk och musikhistorisk viktig bok. Liksom att jag kunde skildra hur det är att vara sjuk i moderaternas Sverige, säger Nike Markelius när vi ses på ett fik i Stockholm.

Utöver ”wallraffandet” i sitt eget liv höjer hon rösten i Nike & Röda orkestern, där etablerade författare som Göran Greider, Jenny Wrangborg och Susanna Alakoski medverkar som textförfattare.

– Alla försämringar under borgerliga eran, i mitt eget liv, för människor i min närhet, det som stod i tidningar … Jag kände att jag måste göra något, kunde inte bara sitta och klaga.

Det blev låtar som ”Utanförskap blues”, ”Borgarens själ” och ”Allas lilla piga”, där Katarina Mazetti skaldat och Nike sjunger att hon är ”vår hushållsnära tjänst”; att betala henne för allt jobb av olika slag skulle nog bli för dyrt – och sen avslutas låten med att pigan nog blir fattigpensionär.

Nike Markelius har de senaste åren också engagerat sig i basinkomströrelsen, en ”frihetsrörelse” som inte tror på allas rätt till sysselsättning, utan på allas rätt att förvalta sina dagar.

– Det ekonomiska system vi har fungerar inte. Jag ifrågasätter arbetsplikten och den cementerade synen på arbete. Vill vi ha en värld med fattiga och rika, arbetslösa och utbrända, strukturer som gör människor sjuka och olyckliga, tiggare och direktörer?

– Jag tycker vi ska skrota a-kassa, barnbidrag, försörjningsstöd, pensioner, hela rubbet och i stället införa en grundinkomst. Runt 10 000 kronor. Vill någon ligga i soffan och läsa böcker ett år så är det okej, och om någon annan vill resa, köpa statusprylar, då plussar hen på med att jobba. Då skulle jobben räcka, säger hon.

I Trumslag hjärtslag berättar Nike Markelius om det mesta: uppväxten, äktenskapet som krasade, den från början svårdefinierade sjukdomen som krävde en komplicerad operation, utbrändheten.

Och så musiken: punken som hon hittade hem till i tonåren, banden Usch och Tant Strul, hur hon hängde med Ebba Grön-gänget, kärleken till trummorna. Och om sexismen i musikbranschen – ”inte hos Ebbakillarna” – som hon som faderlös och törstande efter manliga blickar först inte uppfattade:

– Jag blev bara lycklig av att bli sedd.

De fick höra mycket av ”ni är bra för att vara tjejer”, men tänkte hoppfullt att de var pionjärer som skulle förändra. Så blev det inte, inser hon när hon nu träffar unga musiker.

– Då pratar jag främst om instrumentalister. Trummisar, elgitarrister, elbasister. Där är det extra svårt, säger hon.

– Det har genomsyrat hela mitt yrkesverksamma liv att jag så sällan blivit vald av andra som en som rockar. Jag vet att jag är en bra trummis, men män väljer män. Jag har alltid rockat, men har själv sett till att skapa band att göra det i.

När Arbetsförmedlingens ”kompletterande aktörer” förvandlade henne till en siffra, krävde yrkesbreddning inom annat än kultur, när hon fick höra: ”Du har ju inga meriter” behövde hon påminna sig: ”Alla mina sånger finns”.

Hon som då just åkt på en creddig turné med Tant Strul och hittat ett exemplar av rocktidningen Schlager från 1984, där Tant Strul nämns med Madonna, Prince och Bruce Springsteen som ett av världens 20 bästa band.

Alla tar kulturutbudet för givet – men hur blir det om endast den kommersiellt gångbara konsten får existensberättigande, frågar hon sig, nu med en 450-sidig ”meritlista” att visa Arbetsförmedlingen nästa gång, skämtar hon, men blir allvarlig:

– Jag klarar mig alltid, säger hon. Men de andra. Människor är där varenda jävla dag och utsätts för det här, säger hon.

Nike Markelius

Aktuell med: Självbiografin Trumslag hjärtslag Bandbiografi: Usch, Tant Strul, Nike Gurra, Nike & Själarna, Tant Sol, Nike & Röda orkestern Gör: Jobbar på soloskiva, skriver ny bok, ansvarar för kultursidorna i Syre (fristående grönt nyhetsmagasin). Om sin punkidentitet: Har en musikalisk punknerv, och en punksjäl. Sydde barnkläder fast hon inte kunde från början, i hippiestil. Men punk är tron på att kunna göra det en vill. En miss i livet: Var med på fotosession till Ebba Gröns första skiva, men gick ut och pudrade näsan just när bilden som valdes togs. ”Ni förstår vad nedrigt.” Skärmavbild 2016-03-08 kl. 11.32.47