Det är lätt att se att det hat som ledde fram till mordet på Olof Palme liknar den hatretorik som råder i dag.
Tyvärr är parallellerna till vår tid tydliga även på ett annat område – i talet om Palmes egen ”skuld”.
Orsakade Palme inte lite själv att hatet blev så starkt? Han hade ju ett så giftigt språk. Bland annat kallade han Francoregimen i Spanien för ”satans mördare” och han benämnde Svenska Arbetsgivareföreningens propagandister som ”hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse”.
Denna vinkling, som skyller hatet mot Olof Palme på honom själv, och som i sin förlängning därmed skyller mordet på offret, drabbar allt oftare även arbetarrörelsen av i dag.
Gång på gång misstolkas uttalanden medvetet för att försöka vrida fokus från vad som sägs till hur det sägs. Strategin har på kort tid använts mot LO:s ledning, mot artiklar på Arbetets ledarsida och mot en lång rad andra Allianskritiska texter.
Kritik mot Allianspartiernas förslag bemöts alltmer sällan i sak. I stället förvrängs kritiken för att få den att verka oanständig.
De medvetna missuppfattningarnas krig syftar till att placera arbetarrörelsens skribenter på andra sidan gränsen för det anständiga.
Men vad blir då nästa steg? Att hävda att arbetarrörelsens företrädare minsann får skylla sig själva om de drabbas av hat och våld? De skriver ju så polemiskt.
Naturligtvis skulle borgerliga skribenter genast slå ifrån sig och hylla yttrandefriheten. Men varför då med medvetna feltolkningar försöka skapa en gräns för vad som får sägas, och därefter med nya feltolkningar påstå att motståndare inom arbetarrörelsen överskrider denna gräns?
Den gamla kampanjen mot Palme för de ”giftiga” ord han sa har förbytts i nya försök att begränsa debatten genom medvetna förvrängningar och feltolkningar.
Med extremister och SD:s fotfolk som åhörare är det en farlig väg.
