Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

Arbetet Global publicerar här ett öppet brev från den facklige aktivisten och försvararen av mänskliga rättigheter Mohamed Elbaikam, som befinner sig i Dakhla i det ockuperade Västsahara.

Till det svenska folket och dess regering:

Jag vill tala med er om Västsahara. Här lever människor uppdelade. Hälften fördrevs från sina hem 1975 och finns därefter i flyktingläger på algerisk ökenmark, där klimatet är aggressivt året om. Den andra hälften finns i den ockuperade delen av Västsahara, där åsikter bemöts med mord, fängelse, tortyr och våldtäkt och där grundläggande rättigheter såsom protester och fredliga demonstrationer förhindras liksom rätten att organisera sig. I mer än fyrtio år har vi fått utstå konungariket Marockos totalitära regim och alla dess lagar som gör det omöjligt att uppnå självbestämmande för vårt folk och som förvägrar oss internationellt stöd.

Låt mig berätta varför vi vägrar att vara en del av konungariket Marocko!

Därför att konungariket Marocko anser oss vara kungens egendom och kräver lojalitet i skarp motsättning till demokrati. Och därför att Marockos politik efter fyrtio år kan sammanfattas som brott mot mänskliga rättigheter, plundring av rikedom och uppmuntran av bosättning, förskjutning av västsaharier och ekonomisk kontroll av dem – även vad gäller demografisk tillväxt.

Det viktigaste när det gäller utvecklling är hälsa och utbildning. Vi har i Västsahara inte ens ett universitet, inte några institut eller sjukhus. Teater och bio existerar inte, vilket har stor betydelse för kultur och ungdomar. Västsahara har stora rikedomar som fosfat, fiske, jordbruk och energi. Alla rapporter från internationella organisationer talar om fortsatta kränkningar av de mänskliga rättigheterna, och 2005 började vi ett uppror i det ockuperade området. Detta fortsätter än idag trots priset av dussintals martyrer och tusentals sårade. Vi kämpar fortfarande för politiska, ekonomiska, kulturella och sociala rättigheter och främst rätten till självbestämmande.

Det som skiljer ut oss är att vi inte har ett klassamhälle, alla är lika och vi har inga religiösa eller etniska problem. Att kyrkorna i våra städer fortfarande är spanska, kontrollerade av västsaharier är en bra bild av religiös tolerans. Vi vårdar och dyrkar poesi, musik, kärleksliv och öppnar våra hem och våra tält och välkomnar alla människor oberoende av form, färg, religion och nationalitet.

Min personliga övertygelse är att världen måste respektera vår erfarenhet eftersom så många av dagens frihetskamper övergått i krig och katastrofer genom spridning av terrorism och kriminell organisering, Vårt folk kämpar på ett fredligt sätt och vägrar förvandla denna kamp till våld trots den marockanska regimens försök att få oss ta till vapen. I dagens värld är det omöjligt med moral, särskilt i internationell politik baserad på ekonomiska intressen och säkerhet. Vi förstår mycket väl att den svenska regeringen har backat om erkännande av ökenstaten, trots att det kunnat mildra mycket av det lidande vårt folk fortfarande utsätts för.

Ett erkännande från Sveriges sida är inte politiskt men det är av stor moralisk betydelse eftersom vi ser Sverige som en nation som lärt sig moral och principer av nationer i hela världen.

Låt mig berätta att vi kommer att fortsätta älska det svenska folket och alla världens folk, särskilt de skandinaviska, afrikanska och europeiska. Men även det marockanska folket eftersom det i vår kultur bara finns kärlek till alla människor. Västsaharas status är fortfarande låst i ett dödläge i väntan på FN som övervakar förhandlingarna mellan Polisario och Marocko och som ska avgöra framtiden för Västsahara.

Den övergripande situationen för människorna i Västsahara ser ut på följande sätt:

  • Tusentals västsahariska flyktingar lever i flyktingläger under svåra klimatförhållanden. De har varit hemifrån i 40 år, med stor brist på internationellt bistånd, och svåra ekonomiska villkor.
  • 75% av Västsaharas mark är ockuperad av Marocko, medan Polisario som representerar Sahariska Arabiska Demokratiska Republiken har kontroll över den återstående östra delen som är en befriad zon.
  • Situationen i den region som ockuperas av Marocko präglas av systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna, där förbudet mot rätten till fredliga protester, föreningsrätten och rätten att uttrycka sin åsikt fortfarande är kraftfullt beskurna och föremål för avskyvärda angrepp. Förutom olagliga åtgärder ägnar sig marockanska myndigheter åt att övervaka och spionera på all kommunikation utan rättslig grund.
  • Statusen för de mänskliga rättigheterna är att de marockanska myndigheterna fortsätter att förhindra varje form av manifestation och fortsätter med rader av politiska arresteringar och påhittade anklagelser mot aktivisterna. Dessutom begränsas och kontrolleras resor och all verksamhet som inte tjänar den marockanska staten i det ockuperade Västsahara. Militariseringen av de västsahariska städerna fortsätter där den marockanska staten sprider terror och tar strypgrepp på västsaharierna på egen ockuperad mark.
  • Den politiska situationen innebär att den marockanska staten fortsätter sin ”fait accompli”-linje genom att ignorera resolutioner och rekommendationer från FNs säkerhetsråd. Den marockanska staten har bedrivit en kampanj med diplomatisk och medial propaganda mot FN och särskilt mot generalsekreteraren och hans representant Christopher Ross på ett aldrig tidigare skådat sätt på grund av rekommendationerna om övervakning av mänskliga rättigheter och naturresurser. Detta samtidigt med det faktum att det finns antydningar om att konflikten i Västsahara skulle kunna överföras till det sjunde FN kapitlet som möjliggör en tvingande resolution som parterna i konflikten måste rätta sig efter.

Den marockanska staten hindrar fortfarande västsaharier från att utnyttja sina egna naturresurser genom att hitta på hinder i ett försök att stoppa västsaharierna från att arbeta samtidigt som man gynnar marockanska bosättare så att de kan blomstra och lyckas. Den marockanska staten har antagit en utarmningsstrategi sedan över 40 år som kan beskrivas på följande sätt:

  • Säkerhetskontroller för att minimera varje politisk aktivitet som inte tjänar kungastatens sak och intressen eller dess närvaro i Västsahara. Säkerhetsstyrkorna tenderar att godtyckligt gripa, mörda, tortera eller hitta på anklagelser eller utvisning från Västsahara.
  • Trots sin storlek finns i Västsahara endast grundutbildning. Både universitet och annan högre utbildning saknas trots att många små städer i Marocko har båda delarna. Paradoxalt nog har Marocko skrutit med jätteprojekt i det ockuperade territoriet, samtidigt som man förblivit angelägna om att motarbeta Västsaharas folk genom att hålla dem borta från högre utbildning och hittills finns det inte en tillstymmelse till universitet oavsett specialitet. Marocko betraktar rätten till utbildning som ett hot mot dess säkerhet.
  • Den marockanska staten ser varje utbildad eller ekonomiskt aktiv västsaharier som en källa till säkerhetsproblem och ett politiskt hot, eftersom medvetenhet och aktivitet hotar det marockanska konceptet. Därför fortsätter den marockanska staten att minska bidragen till västsaharier samtidigt som marockanska bosättare uppmuntras att arbeta, investera och leva i Västsahara för att ändra den demografiska situationen. I själva verket har denna strategi lyckats till viss del, men den ekologiska situationen har skadats allvarligt (till exempel vattenresurserna) till följd av strategin att upprätthålla ockupationen till varje pris.

Förutom allt detta förkastar den marockanska staten försöken att skapa ett moget och medvetet civilt samhälle genom att förhindra etableringen av föreningar och alla andra slag av mänsklig samling oavsett vilken aktivitet västsaharierna vill genomföra. Den marockanska regeringen tillåter endast föreningar som passar säkerhetstjänsten. Dessutom uppmuntrar och ibland förvärrar Marocko mycket gamla stamkonflikter genom att föra upp dem till ytan och genom sin eftersträvade kolonialpolitik.

Marockos strategi i ockuperade Västsahara är att härska genom att söndra.

Mohamed Elbaikam

Översättning: Jan Strömdahl