STOCKHOLM 20160217 LO-ekonomen Mats Morin  Foto: Vilhelm Stokstad / TT / Kod 11370

LO-ekonomen Mats Morin. Foto: Vilhelm Stokstad/TT

ARBETET DEBATT. Arbetare ska inte teckna låga centrala avtal i syfte att stimulera sysselsättning. Det leder inte till högre sysselsättning utan endast till högre löneökningar för tjänstemännen, skriver LO-ekonomen Mats Morin.

Inför varje avtalsrörelse brukar arbetsgivare och nationalekonomer framföra att lönekraven ska bli låga för att stimulera sysselsättning. Med detta menas att de centrala lönekraven ska hamna i underkant av löneutrymmet. Tanken är att en lägre lönenivå leder till högre vinster som i sin tur leder till högre investeringar och sysselsättning. Detta kan ju låta önskvärt men kommer verkligen låga centrala avtal att leda till löneökningar i underkant av löneutrymmet? Idag presenteras en rapport från LO ”Lön eller sysselsättning eller bådadera” som undersöker både teoretiskt och empiriskt hur resultatet kan tänkas bli.

Rekommendationen om låga löneavtal tar ofta avstamp i den nationalekonomiska teorin. Företagens efterfrågan på arbetskraft kan i ett diagram beskrivas med en negativt lutande efterfrågekurva där en lägre reallön medför att företagen vill ha fler sysselsatta. Bristen med denna teori är att det ofta antas att det endast finns en stor fackförening som i förhandling med en stor arbetsgivare fastställer lönerna.

LO:s rapport framför en alternativ teori där det finns två fackföreningar som har vissa likheter med arbetarnas respektive tjänstemännen fackföreningar. Då blir det teoretiska resultatet av låga centrala avtal helt annorlunda. Låga centrala avtal verkar främst kunna leda till högre löner till de grupper som är starka i de efterföljande lokala löneförhandlingarna. Det blir inga vinster kvar för att öka sysselsättningen.

Tjänstemännen framstår som mer starka på arbetsmarknaden än arbetarna. Tjänstemännens sysselsättning ökar stadigt medan arbetarnas har stagnerat. Tjänstemännens arbetslöshet är också betydligt lägre. Under åren 1998 – 2013 bestämdes knappt 10 procent av arbetarnas löner i lokala förhandlingar och nästan 35 procent av tjänstemännens (staten är inte medräknad).

Anta nu att arbetarna förhandlar fram löner i underkant av löneutrymmet för att stimulera sysselsättning. Anta dessutom att tjänstemännen inte är särskilt intresserade av att stimulera sysselsättning och kräver i de lokala förhandlingarna att få ut det som är kvar av det samhällsekonomiska löneutrymmet.

Genom att hela löneutrymmet sammantaget då tas ut, sjunker inte priserna och efterfrågan ökar därför inte alls. På kort sikt medför arbetarnas lägre reallöner därför ingen sysselsättningseffekt. På längre sikt leder det till att arbetarnas sysselsättning visserligen ökar, men till priset av alltför stora reallönesänkningar. För tjänstemännen kostar den högre reallöneökningen ganska lite i förlorad sysselsättning.

När tjänstemännen i sina efterföljande förhandlingar ska ”välja” mellan reallön och sysselsättning framstår det som ett bra alternativ att välja mycket reallön eftersom sysselsättningspriset är lågt. Sysselsättningen är ju dessutom ett mindre problem för dem.

I rapporten studeras löneutvecklingen sedan industriavtalets uppkomst 1997. Här ska framförallt två avtal lyftas fram. 1998 års centrala avtal är ett tydligt exempel där de centrala avtalen hamnade i underkant av löneutrymmet. 2007 år centrala avtal hamnade i stället precis mitt i löneutrymmet.

1998 års avtalsrörelse genomfördes i en situation med hög arbetslöshet. Industrins ekonomiska råd rekommenderade låga centrala avtal för att stimulera sysselsättningen. Den satta lönenormen blev relativt låg och hamnade på 2,8 procent. Arbetarnas löner ökade under avtalsperioden 1998-2000  med endast 3 procent per år medan tjänstännens ökade med 4 och inräknat höjd ITP-avgift ökade lönekostnaderna med 5 procent. Det var framförallt de högavlönade och starka SACO-medlemmarna som fick höga lönelyft.

2001 års centrala avtal blev lågt främst inom industrin men resultatet blev där detsamma som under 1998 års avtalsperiod. Industritjänstemännens löner ökade mer. Dessa nedslående resultat för arbetarna ledde till att sysselsättningsstrategin med löner i underkant av löneutrymmet övergavs. Därefter har arbetarnas och tjänstemännens löner ökat i liknande takt med ett stort undantag, avtalet 2007.

2007 års avtalsrörelse innehåll ett högt normerade avtal på 3,4 procent. Avtalet var 3-årigt och tecknades i en högkonjunktur. 2008 inträffade finanskrisen och det samhällsekonomiska löneutrymmet blev betydligt mindre än väntat. Det höga centrala avtalet medförde att utrymmet för lokala lönepåslag blev mycket begränsat. Inom tjänstesektorerna (privata och kommunala) tecknade arbetarna dessutom avtal om en stor jämställdhetspott (en s.k. kvinnopott) som ytterligare begränsade löneutrymmet för lokala lönepåslag och arbetarnas löner ökade 1 procent mer per år än tjänstemännens.

Inom industrin har arbetarna tappat relativlöner mot tjänstemännen under de två avtalsperioderna 1998 och 2001. Men därefter har lönerna ökat i ungefär samma takt. Inom privata tjänstesektorerna tappade arbetarna relativlöner under avtalsperioden 1998 men tog igen detta under avtalsperioden 2007. En liknande utveckling har arbetarna haft i kommunala sektorn.

När avtalsperioderna rangordnas efter hur mycket normen har understigit löneutfallet framkommer ett intressant samband. Det tycks som att ju mindre normen understiger löneutfallet desto mindre förändras relativlönerna till arbetarnas nackdel. När normen är lika med löneutfallet förändras istället relativlönerna till arbetarnas fördel.

Rapporten resultat blir att arbetarna inte ska teckna låga centrala avtal i syfte att stimulera sysselsättning. Det leder inte till högre sysselsättning utan endast till högre löneökningar för tjänstemännen. Den sysselsättningsökning som kan uppkomma på längre sikt kostar alltför mycket i förlorad reallön.

Mats Morin, LO-ekonom