STOCKHOLM 20151103 Torbjˆrn Johansson, avtalssekreterare p LO. Foto: Anders Wiklund / TT / Kod 10040

Torbjörn Johansson. Foto: Anders Wiklund

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson är osäker på om det kommer att skapas en fungerande lönenorm i den kommande avtalsrörelsen. Den spruckna samordningen leder sannolikt till att en avtalsuppgörelse inte blir vägledande för andra. Och risken finns att konflikter på arbetsmarknaden brakar lös om en dryg månad.

– Om några fack inte accepterar den norm som arbetsgivarna och andra tycker ska normera lönebildningen kan det bli besvärligt, säger Torbjörn Johansson.

I och med att LO:s avtalssamordning sprack så finns inga gemensamma LO-krav och ingen gemensam syn bland LO-förbunden om vad som ska styra lönebildningen.

I veckan gick flera fackliga ledare med IF Metalls ordförande Anders Ferbe i spetsen till angrepp mot de borgerliga partierna, arbetsgivarorganisationerna och andra för att de på olika sätt hotar den svenska modellen, där industrin sedan 90-talet satt agendan för alla andra i löneförhandlingarna.

Det sker genom att industrins parter sluter avtal som blir norm och märke för alla andra på arbetsmarknaden. För att en avtalsnorm ska fungera handlar det mycket om acceptans. En del i att göra ett avtal allmänt accepterat är att LO fattar beslut om det. Och om LO inte tar ett sådant beslut blir normen svagare.

– Jag tycker det är viktigt att säga att märket har varit bra för löntagarna och inneburit reallöneökningar.

Det har gått fyra månader sedan LO-förbundens avtalssamarbete brakade samman. Torbjörn Johansson kan inte se att några andra förslag hade kunnat ena förbunden. Motsättningarna var för stora. Det har funnits förslag om att samordningen bara skulle omfatta allmänna villkor, men det tror inte LO:s avtalssekreterare.

– Vi har ett kollektivt ansvar för det här. Och mitt ansvar är stort. Om ett fotbollslag inte går vidare till VM för att spelarna är oense så faller ett tungt ansvar på tränaren, säger han.

Utan samordning är LO:s roll annorlunda. Man har fattat beslut om att ha fler informationsmöten, där LO-förbunden berättar vad de gör i avtalssammanhang. Förbundens avtalssekreterare fortsätter att träffas var fjortonde dag.

– Nu informerar förbunden pliktskyldigt. Med en samordning tar LO-förbunden kollektivt ansvar och är beredda att hjälpa varandra och ställer också krav på varandra.

En stor del av avtalen löper ut sista mars. Det betyder att det kan börja hetta till i förhandlingarna i slutet på mars och då är det också möjligt att en del fack förbereder stridsåtgärder för att få igenom sina krav.

– Om låsningarna och den dåliga stämningen är kvar i slutet på mars kan mycket hända, säger LO:s avtalssekreterare.

Han är oroad och har svårt att se något lyckligt slut. Och han är också oroad för tiden efter avtalsrörelsen. Blir avtalen 1-åriga ska LO-förbunden några månader senare försöka skapa en ny avtalssamordning.

– Om LO-förbunden är alltför taggiga mot varandra under avtalsförhandlingarna blir det svårt att få till någon samordning för nästa avtalsrörelse.

Torbjörn Johansson pekar också på att samarbetet brakat samman två gånger under tre avtalsrörelser. I stor utsträckning handlar motsättningarna om jämställda löner. LO:s avtalssekreterare beskriver det som att alla strävar efter jämställda löner men LO-förbunden kan inte komma överens om hur det ska gå till.

Bakgrund

• Samordningen mellan LO-förbunden sprack i höstas sedan tre förbund röstat nej till ett förslag till samordning från LO. • Förslaget byggde bland annat på en särskild låglönesatsning och innebar att avtalsområden med en genomsnittslön under 25 000 kronor i månaden skulle få ett krontalspåslag och syftet med det var att skillnaden mellan låg- och högavlönade skulle minska. • IF Metall och Kommunal sa nej till en sådan särskild låglönesatsning medan GS vände sig mot hela förslagets konstruktion. • Sedan tidigare var alla LO-förbund överens om att kräva ett extra stort påslag för Kommunals undersköterskor. • Bedömningen var att det inte fanns några förutsättningar för samordning i avtalsrörelsen när de två största förbunden sa nej till LO-förslag. Nu formulerar och driver LO-förbunden var för sig i avtalsrörelsen. • Två samarbeten finns dock. Det är för facken inom industrin och för dem som samarbetar i 6F. Både Handels och 6F har förklarat att industrins löneöverenskommelse inte ska styra lönerna för dem. 6F har sagt att det inte kommer att finnas något märke för att det inte finns någon LO-samordning. Från Handels sida har man sagt att Handels kommer att sätta ett andra märke för kvinnor och lågavlönade. • Industrifacken kräver 2,8 procent och en individgaranti på 450 kronor • Kommunal vill ha 2,8 procents lönelyft och ett extra påslag för undersköterskorna på 400 kronor. • Handels kräver 750 kronor i lönelyft. Det motsvarar 3,1 procent för dem i handeln och 3,2 procent för dem i butik. • 6F kräver 3,2 procent och lönepåslaget ska vara minst 800 kronor.