Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

Erik-webbkronika

I Danmark tar man flyktingars klockor. I Bulgarien bussar man hundar på dem. I Sverige drar medelålders nazister och huliganer runt på gatorna för att misshandla barn.

Och en del skyller på flyktingsmugglare. Det är märkligt hur ord ändrar innebörd.

I dag ses flyktingsmugglare som ett gäng grovt kriminella. Cyniska människor som lever på tragedier och mörker.

För inte länge sedan var de hjältar. I filmen Schindlers list smugglar en affärsman tusentals judar undan nazistisk förintelse. Efter kriget blev Checkpoint Charlie i Berlin ett museum med berättelser om hur människor i Öst ”illegalt” flytt till demokratin i Väst.

Att hylla den tidens smugglare passade vårt västerländska politiska projekt just då. ”I dag är det annorlunda” säger den nederländska forskaren Ilse van Liempt på universitet i Utrecht då hon var på ett Sieps-seminarium i Stockholm i veckan. Hon har forskat om vad som hänt sedan 1990 då Västeuropa började kriminalisera människosmuggling.

Det började med att Spanien och Italien, 1991, krävde schengenvisum av Nordafrikaner. Marokanska och tunisiska fiskare som förlorat jobben, bland annat på grund av fiskeuppgörelse med EU, erbjöd då plats i sina båtar. Sedan dess har båtarna blivit fler och världen oroligare.

I dag finns drygt 60 miljoner flyktingar. De allra flesta, 85 procent, finns i fattiga länder. En liten andel, en miljon, tog sig över havet till EU förra året där det nu pågår ett pokerspel om dessa människors liv.

Det är inget att snacka om, de giriga smugglarna finns där. Den organiserade brottsligheten, maffian. De som sätter barn i överfyllda båtar och säljer undermåliga flytvästar. Men det finns även andra. Lokalbefolkning, människor som tidigare flytt och nu hjälper släktingar och vänner att fly, visar forskningen.

Att skylla på flyktingsmugglarna är en smart strategi eftersom det ger en illusion av att migrationen kan stoppas … bara vi stoppar smugglarna.

Drivkrafterna är dock desamma i dag som under världskriget. Människor som flyr ett inferno och inte tycker sig ha något att förlora är nästan omöjliga att stoppa. Men nazisterna på gatorna, liken i havet och svälten och bomberna i Syrien ställer oss alla inför några jobbiga frågor.

Hur vill vi själva bli bemötta då vi är under isen? Vilka är vi i Europa att neka krigsdrabbade familjer skydd? Vad gör du och jag i vår vardag för att bli bättre medmänniskor?

Erik Larsson