Sakerna som följde med

Kristina Ekwall vid sitt eget minne från Syrien, en skrivbok hon hade som 13-åring. Foto: Jessica Gow

En nyckelknippa till ett hus som var någons hem. Ett par Spidermanskor som suttit på en sexårings fötter över Medelhavet. En tom påse med favoritkaffet. Föremål som berättar om minnen och förluster från Syrien ställs ut i Vårby gård. 

Vad skulle du ta med dig om du tvingades fly? På tunnelbanan på väg till Vårby gård försöker jag svara på frågan. Men tanken går inte att tänka klart. Flykten är för avlägsen för en sådan som mig.

Väl framme på utställningen Berättelser från Syrien kommer man däremot nära. Det är människors, till synes, mest alldagliga föremål som valts ut. En nyckelknippa. En ullkofta stickad av någons mamma. Ett armband i plast.

Biblioteksassistent Kristina Ekwall lämnade Syrien för länge sedan, för kärleken. Kvar finns en faster och mostrar.

– De unga flyr. De gamla blir kvar, konstaterar hon lakoniskt.

Ett av föremålen är hennes eget. Skrivboken, med citat av författare som Tawiq al-Hakim och Khalil Gibran.

– Det var mitt första möte med arabisk litteratur. Innan var det mer Charles Dickens, Victor Hugo, John Steinbeck, ja, sådant man läser i den där åldern.

Hon pratar om 13-årsåldern. I dag är 30 år senare. Och hon antecknar fortfarande citat som fastnar i henne, fast numera i mobilen, eller på Facebook.

Hur är det att besökare här läser din bok som du skrev som 13-åring?
– Märkligt, jag har ju alltid skrivit för mig själv. Och när jag skrev hade jag ju ingen aning om att jag skulle fortsätta mitt liv i Sverige. Än mindre bli utställd. Det är en 13-årings tankar: meningen med livet, moral, hur man bygger sin uppfattning om vardagen. Från mitt flickrum i Damaskus.

Utställningspedagogen Maria Hurtig fick uppdraget att göra en utställning om Syrien. Kristina Ekwall ville fokusera på barnen. Hon och Maria började prata, om släktingar, vänner, vänners vänner. Maria Hurtigs idé var att starta en insamling, att fråga om de inte ville lämna in ett, för dem, viktigt föremål.

– Alla saker här berättar om förlust, ett minne, en avsaknad av något. Flera av berättelserna här kan kopplas till saknad.

De ville göra något bortom politik och religion. Och det var många som ville lämna in ett föremål. Fler än det fanns plats för i biblioteket.

– Idén är bra i sin enkelhet. Det vardagliga har oerhörda dimensioner. Ett föremål är ju något vi alla kan relatera till. Människan bakom får stå för det subtila. Det finns oerhört många bottnar kring en enkel sak.

Besökare från Syrien fastnar ofta framför kaffet, eller vetet, säger Kristina Ekwall. Det som påminner om livet, så som det var före kriget.

I dag splittrar frågor om för eller emot regimen minsta lilla familj. Kultur är det enda som kan få människor till bordet igen. För mig är utställningen också ett sätt att visa att Syrien inte bara innebär krig och människor som flyr. Utan också liv, helt vanliga liv.

FOTNOT: Utställningen pågår fram till den 27 februari

Sandra Lund

Reseskorna. Jack är sex år. När han var två år gick hans pappa till jobbet och kom aldrig mer tillbaka. Han ”försvann”. Hans mamma, som då väntar parets andra barn, bestämmer sig för att flytta tillbaka till föräldrarna i hemstaden. Där blir läget bara värre. Hon jobbar ihop pengar för att kunna betala människosmugglare. Men de räcker bara till ett av barnen. Hon tar med sig Jack och ger sig av mot Turkiet för att sedan ta sig med båt till grekiska Samos. Jack minns hur han vaknar av att ligga i vattnet, när någon skär sönder gummibåten. De kommer levande iland. De tar sig till Makedonien, Serbien, Ungern (han minns skräcken för den ungerska polisen), Österrike, Tyskland och så småningom Sverige där släkten finns. Under hela resan bär han sina favoritskor. Första minnet av Sverige är en godispåse han får av en hjälparbetare. Så fort han ser en Haribo-påsen tänker han i dag ”lyckopåse”. Foto: Jessica Gow

Veteaxet. Lela är 39 år och har varit några månader i Sverige. Under hela flykten har hon burit med en väska med vetestrån från Syrien. Hon fick dem av sin bror i en blomsterbukett. Hon vill behålla dem som ett sista minne av honom – Ziad – som gick bort i en bilolycka, 20 år gammal. Foto: Jessica Gow

Lillasysters gåva. 6-årige Jacks lillasyster blev kvar hos deras moster i Syrien. Pengarna räckte inte till båda barnen. Hon gav honom ett blått armband innan han reste. Jack längtar efter henne. Foto: Jessica Gow

Kaffepåsen. Abeer, 37, har sparat en tom kaffepåse i kylskåpet som ett minne ”dofter av det sista kaffet från ett Damaskus i fredstid”. 2011 var sista gången hon kunde resa tillbaka. Nu vet hon inte när hon, eller någon annan, kan köpa mer av kaffet och kryddorna som inte går att hitta i Sverige. Foto: Jessica Gow

Hemnycklarna. ”Det här är nyckeln till mitt hem i Syrien. Jag vet inte om jag någonsin mer kommer att kunna använda den. Jag har inte varit där på flera år. Senaste gången var år 2010, före kriget. Jag längtar dit.” Kinda 31 år, från Damaskus. Foto: Jessica Gow

Bilden på mamma. ”Bilden med mamma är det som finns kvar, den ger mig styrka.”
Rahma, 54 år, som flyr hemstaden Mallula medan allt finns kvar. Två år senare är
staden och dess människor borta. Bilden på hennes mor är minst 20 år gammal, i en för tiden och platsen typisk klänning. Rahma har också lämnat in två turistbroschyrer, en på engelska och en på arabiska så alla kan se och läsa om det vackra Mallula. Foto: Jessica Gow