malinhansonwebbledartopp

Det går riktigt dåligt för Socialdemokraterna. Opinionssiffrorna störtdyker och är nere i rekordlåga 23,2 procent i Sifos senaste mätning. Samtidigt tycks partiets samlade kraft gå till att bemöta Moderaternas konservativa skrämselpropaganda och Sverigedemokraternas höger-extrema populism. Det är inte rimligt. Oron måste mötas med reformer. Inte med nervositet och tystnad.

Det är som att de rödgröna är fast i en usel relation där den andra parten slukar all energi. När man egentligen borde ställa sig frågan: Vad vill jag och hur kommer jag vidare?

Det är ingen lätt situation. Faktum är att högern befinner sig i ett guldläge. Regeringen sitter i minoritetsställning och måste söka stöd över blockgränsen för allt utom den fastlagda budgetramen. Om det inte händer något med S snart kommer Alliansen i makt av denna position fortsätta med nålstick och krokben till dess regeringen är så försvagad att motståndarlaget skulle ha mest att vinna på ett nyval.

Det fanns en tid då Socialdemokraterna kunde hoppas på utökat samarbete med C och L. När Allianspartierna nu försöker samla ihop resterna av det forna samarbetet är de förhoppningarna knappast att räkna med.

I stället bör de rödgröna fundera ut vad man vill med den egna politiken och försöka vinna över opinionen på sin sida. Statsministerns kollegor i regeringen måste kunna ge människor svar. Annars ska de inte sitta där de sitter. Kommer det till nyval så gör det. Men då har man gjort allt man kan.

S har tidigare visat att man kunnat bygga och förvalta. Och man måste övertyga väljarna om att man kan göra det igen. För att locka såväl nya som gamla sympatisörer till sig bör man tala om fler investeringar och nya välfärdssatsningar. Satsningar som är tillräckligt bra för att de rika ska välja dem före privata alternativ, och tillräckligt säkra för att svagare grupper ska känna sig trygga.

Dessvärre är det inte signaler av det här slaget som regeringen sänder ut. Snarare är det ett virrvarr av besked om hur kostnaderna för flyktingmottagandet gräver hål i de offentliga finanserna och dränerar välfärden på resurser som står i fokus för debatten.

För en tid sedan var jag i Tyskland och träffade socialdemokratiska politiker där. Även om Tyskland inte i alla avseenden kan jämföras med Sverige var det slående hur diskussionerna, åtminstone delvis, tycks föras på en annan nivå. En av politikerna slog fast att det är dumt att låta flyktingar bo i idrottshallar. Han menade att människors stöd för en generös flyktingpolitik urholkas om de tvingas avstå från sådant de är vana vid. Bättre då att försöka hitta andra sovplatser för de nyanlända, fortsatte han.

Sverige ska ha en generös asylpolitik. Men precis som våra tyska kamrater redan gjort måste S börja tala om såväl välfärd som migration som en höger-vänster-fråga. Inom Alliansen säger man ofta att invandring gör Sverige till ett rikare land. Man kan med fog tycka att alla ska vara med och betala för mottagandet – och att de förmögna i sann solidarisk anda betalar mer än de som står i kön på Arbetsförmedlingen eller väntar på besked från Försäkringskassan.

På så vis kan man undvika en situation där de som har det sämst ska slåss om samma smulor. Där barns fritidsintressen ställs mot flyktingars behov av tak över huvudet.

Om Socialdemokraterna ska fortsätta vara ett relevant parti för gemene man måste man börja sjösätta reformer som förhindrar att grupper ställs mot varandra. Kanske har vi nu kommit till den punkt då det är resultat eller nyval som gäller. En sak är dock säker: De rödgröna måste få opinionen med sig.