STOCKHOLM 2010-01-21 Susanna Alakoski, fˆrfattare, aktuell med sin andra bok "HÂpas du trifs bra i fengelset". Foto: Dan Hansson / SvD / SCANPIX / Kod 30062 ** OUT DN (‰ven arkiv) **

Susanna Alakoski. Foto: Dan Hansson/TT

I helgen har April i Anhörigsverige premiär på Stockholm Stadsteater. Susanna Alakoski ser fram emot att sitta på åhörarläktaren och se sin bok gestaltas på nytt sätt: – Jag har tilltro till andras konstnärliga blick. Det blir spännande, säger hon.

 Din bok April i Anhörigsverige blir teater i regi av Monica Wilderoth med premiär på Stadsteatern på lördag, hur känns det?
– Jag har inte sett pjäsen. Det ska bli spännande att se premiären i morgon (lördag 23 januari) och få ta del av en annan version av boken, fast ändå samma, kanske. Jag har fått besked från några som sett repetitioner, att jag nog inte behöver oroa mig (skratt). Att det var känslosamt och viktigt, så jag hoppas …

Du har sett dina böcker bli både film (Svinalängorna) och teater (Håpas du trifs bra i fengelset), hur har det varit?
– Jag börjar vänja mig. När jag skriver ser jag bilder och scener, så det känns som en naturlig följd. Man har alltid sagt till mig att jag borde skriva dramatik. Det går ofta fort till dess att någon ringer upp och vill göra dramatik av mina böcker. Det är alltid roligt när ett verk får ett nytt liv.

Du har inte själv haft någon aktiv roll?
– Nej, jag har lämnat det ifrån mig, jag vill inte skriva samma bok igen. Jag vill skriva nya böcker. Jag har tilltro till andas konstnärliga blick.

Du sa tidigare att Oktober i Fattigsverige var en svår nöt att knäcka, berättartekniskt, att få in både biografi och de stora sociala perspektiven. April i Anhörigsverige blir som en uppföljning, var den lättare att skriva?
– Nej, den var svårare, den svåraste av alla böcker jag gjort. Anhörigproblematiken har varit otroligt förbjuden och dold och skamlig i mig. Det var smärtsamt rent fysiskt att tränga in i ämnet.

Genom ditt skrivande och föreläsande får du också många berättelser från anhöriga till drogberoende.
– Usch ja. Hela tiden kommer människor och berättar att de läst och fått syn på sig själva.

Och du kan vara ett stöd?
– Inte jag, men mina böcker. Jag har fått många vittnesmål om hur litteratur kan verka läkande, jag är otroligt glad för det. Jag har fått mycket hjälp själv genom läsande.

Du ställer frågan i slutet av aprilboken om du kanske har skämts färdigt nu. Har du?
– Jag hoppas det. Genom de två sista skamböckerna känner jag att jag kan tala ledigare om de här frågorna och det är väl ett tecken. Jag skriver aldrig som terapi, det är viktigt att säga, men när jag väl skrivit klart kan jag har bearbetat saker, så är det ju.

Berätta om de sorgebrev i en kollektiv vi-form som boken innehåller.
– Genom åren har jag mött dagisfröknar som sagt, ”by the way, min bror dog i en överdos”, eller grannar, arbetskamrater, författarkolleger, alla möjliga som sagt: ”jag delar din historia”. Jag har känt mig så ensam i alla år och tänkte som barn att jag är den enda i hela världen som har en pappa som dricker för mycket sprit, vilket var paradoxalt eftersom jag hade kompisar som jag visste hade det också. Jättemånga går ju omkring och tänker så. Men vi pratade aldrig om det. För att inte prata om narkotikan, som väldigt många människor har i sina liv. Genom vi:et kunde jag skicka fram alla rösterna i ett slags sorgesång, rakt upp och ner. Och jag blev en del, en väldigt liten del, av den kören och i det blev jag mindre ensam.

Du har en skrivarperiod nu. Vad skriver du?
– Jag ska skriva en pjäs i vår, jag rör mig inom ämnet arbetskraftsinvandring och invandring i stort, till Sörmlands scenkonst. Och en roman därefter.