Construction migrant workers stand next to an unfinished building they worked on during a strike in the Ural Mountains city of Yekaterinburg, about 1500 kilometers (900 miles) east of Moscow, on Wednesday, Dec. 3, 2008. More than 100 migrant workers started a strike last week demanding pay for three months of work. Russia is grappling with its worst financial crisis in a decade, and companies across a range of sectors have announced a slew of job cuts as they hunker down to conserve cash. (AP Photo/Alexei Vladykin)

Foto: Alexei Vladykin/TT

Ryssland är inte känt för konflikter på arbetsmarknaden. Svaga och osjälvständiga fackföreningar, auktoritetstro och rädsla för att förlora jobbet har gjort att de anställda finner sig i det mesta.

Men den ekonomiska nedgång som har följt av fallande oljepriser, och förvärrats av västs sanktioner till följd av Rysslands inblandning i Ukraina, ser ut att förändra bilden.

I december 2014 syntes de första tecknen. Det ryska Centret för anställdas rättigheter, som sedan åtta år följer antalet konflikter på arbetsmarknaden månad för månad, noterade då en uppgång med 30 procent. December är normalt en lugn månad, då ryssarna förbereder sig för tio dagars helgledighet över nyår och den ortodoxa julen.

Under 2015 ökade antalet protestaktioner månad för månad. Totalt blev det 409 organiserade aktioner under året – 76 procent fler än genomsnittet för perioden 2008 – 2013.

Samtidigt har protesterna blivit radikalare – det handlar oftare om arbetsnedläggelse. Av de 409 aktionerna var 168 regelrätta strejker. Det är nästan dubbelt så många som genomsnittet för åren 2008 – 2013, skriver Petr Bizjukov, expert vid Centret för anställdas rättigheter, i nättidningen Gazeta.ru.

Det vanligast skälet till strejk är att de anställda inte fått ut sina löner. Centret uppger att varannan strejk bryter ut av den orsaken.

Förändringen märks också i vem som strejkar. 2008 ägde hälften av strejkerna rum i industrin, där fackföreningar finns, även om de är svaga. 2015 hade industrins andel av strejkerna sjunkit till 30 procent.

De flesta strejker bröt i stället ut inom områden där fackföreningar knappast förekommer: bland taxichaufförer, servitörer, sjukvårdspersonal och lastbilschaufförer.

Protesterna på ryska arbetsplatser skiljer sig från konflikter på den svenska arbetsmarknaden genom att de sker lokalt och spontant. Stridsåtgärder är inte förbjudna, men den lag som reglerar hur man får strejka är så invecklad att den inte går att följa i praktiken, enligt Petr Bizjukov.

Bland protestaktionerna förekommer därför, förutom strejker, allt från brev till presidenten till hungerstrejker.

Men även här ser Bizjukov en förändring. Allt fler aktioner tenderar att sprida sig till flera arbetsplatser, även om samordningen mellan dem är svag. Ett exempel är lärarnas och högskolelärarnas protester i maj 2015: De omfattade 20 av Rysslands regioner.

Och långtradarchaufförernas protester mot vägtullarna i höstas, som skakade president Putin mer än den politiska oppositionen någonsin gjort, omfattade 43 regioner.

Mårten Martos Nilsson