Ove Allansson. Foto: Jan-Anders Lindqvist

Ove Allansson. Foto: Jan-Anders Lindqvist

En stor arbetarförfattare har dött. Mats Hallberg skriver om vänskapen till Ove Allansson och om hans solidariska och självständiga arbete. Under Sekokongressen nästa år delas ett nyinstiftat litteraturpris ut i Allanssons namn.

I ungdomen läste jag Ove Allanssons nyutkomna essäsamling Styckegods. Pocketen från Raben & Sjögren har jag kvar. Inte förrän efter millinieskiftet förnyade jag bekantskapen: studerade hans prosa och skrev ett författarporträtt. I den vevan träffades vi hos Författarcentrum Väst. Ove, vars hälsa var vacklande, kämpade sig storstilat igenom sin uppläsning. Mötet blev  avgörande för vår vänskap.

Han var sedan decennier verksam i Sjöfolk och jag sedan några år förtroendevald på Posten. Ove hade en idé om samarbete som jag inte var särskilt duktig på att förverkliga. Mest minnesvärt i den vägen är när berättaren och debattören invigde min utställning om arbetarlitteratur på Göteborgs Stadsbibliotek 2009 – med välbalanserat föredrag och mungiga. Att jag på grund av denna utställning, och möjligen några andra meriter, finns med på flera ställen i hans memoarer Författare ”vill varenda jävel vara, då slipper dom arbeta!”, visar hur enastående generös han var. Samtidigt kunde han vara barskt beslutsam när han visste hur något skulle utformas.

För några veckor sedan gick jag förbi huset i Krokslätt, där jag knappt tre år tidigare gjorde en hemma hosintervju. Jag hade senare tänkt lämna något slags försenad julklapp för att återgälda bokgåvor. Men tyvärr nåddes jag av beskedet att resenären, vars mustiga berättelser från när och fjärran hittas i boken Horisontdragning, nu har åkt vidare till okänt land.

Allansson växte upp på Västgötaslätten. Pappa var elektriker och uppfinnare medan mamma var sömmerska. Under åren som yngling intresserade han sig för science fiction, fotboll och jazz. Han jobbade som elektrikerlärling, lärde sig svarva och svetsa. Hans uppväxt återfinns i självbiografiska romanerna Kapten orädd och jag och De haltande åren. Ove längtade ut på havet och en tillvaro präglad av äventyr. Enligt egen utsago motsvarade hans göromål ombord en fastighetsskötares.

Mest omtalade verk ur ymniga kategorin sjöfartslitteratur är utan tvekan Ombordarna; dels gav den upphov till flera rikdsdagsmotioner, dels förbättrades villkoren för manskapet på bullriga båtar. Bokens sprängstoff kan jämföras med Ivar Lo och hans kamp för att få slut på statarsystemet. Mest underhållande är definitivt romanen Här seglar Manfred Nilsson, vars huvudperson ständigt avbryter berättarjaget på ett dråpligt vis. Ett oerhört stort antal noveller och dikter med sjöfartsmotiv har publicerats som böcker, i tidskrifter och antologier.

Autodidakten Allansson debuterade 1967 med lustfyllda Resan till Honduras (återutgiven av ebfa). Första publicering sker i fackliga organet Sjömannen fyra år tidigare.

Hans språk var ömsom flödande, ömsom distinkt. Han var ett slags upptäcksresande med tillgång till varierande stilar. Spännvidden var stor: Från reportage på vida hav med fotograf Stefan F Lindberg till allegorin om framväxande förtryck och naivitet i romanen Ostäkaren. Allanssons verkförteckning lär oss mycket om livet och oss människor. Och han bjuder på många garv.

Ett allmänt tema har varit människans förhållande till teknik, ett tema han ofta använt för att diskutera begrepp som makt och människovärde. I en av intervjuerna jag gjorde framhöll han att drastiska Det kommer alltid en måndag – en roman där ovan nämnda begrepp behandlas – ska ses som en nyckel till hela författarskapet.

Han kallade sig själv envis. Somliga av hans böcker hade tjänat på att ansas en del. Saknade han en lyhörd klok redaktör utöver livskamraten Sonja Maria? Jag gillar Göteborgsmarkörerna och intrigen fylld av patos i Blues för Maria, men prosan blir emellanåt för yvig och överlastad. Se detta som randanmärkningar, för jag vet att jag har många konstnärligt högstående titlar kvar att avverka.

Ove Allansson har demonstrerat mot kriget i Vietnam, skrivit om Spanienfrivilliga, blivit sannspådd om problem för EU och kritiserat kapitalets makt. I intervjun jag gjorde sa min vän ”att LO måste satsa på kultur, som ett andligt vaccin mot ytlighet, amerikanisering och våldspropaganda.”

Ove Allansson och Mats Hallberg. Foto: Jan-Anders Lindqvist

Ove Allansson och Mats Hallberg. Foto: Jan-Anders Lindqvist

Hans förmåga borde ha tagits till vara bättre av arbetarrörelsen, även om han värnade sin självständiga röst på avstånd från allehanda kotterier. Ett lysande undantag vad beträffar fusionen fack och kultur, har inte oväntat utgjorts av fackliga samarbetspartners i Sjöfolksförbundet (senare Seko Sjöfolk).

Till ömsesidig glädje har till exempel redaktör Lennart Johnsson, vice ordförande Tomas Abrahamsson och textförfattare Anders Wällhed funnit till hands. Genom Abrahamssons försorg kunde man hos Sjöfartens kultursällskap under senaste Bokmässan offfentliggöra att ett nytt stort litteraturpris instiftats i Allanssons namn. Det kommer delas ut första gången under Seko-kongressen nästa år. En viktig man med enorm empati, som ivrat för solidaritet och hatat egoism, förtjänar att bli prisad.

Han var verksam i föreningen Arbetarskrivare och medlem i Västsvenska författarsällskapet. På 1970-talet var han drivande i Författarförlaget och Göteborgs Författarsällskap.

Allansson har bland annat fått Vi:s litteraturpris, Stig Sjödinpriset och är dubbel mottagare av Ivar Lo pris (det fackliga och det personliga).

Följande rader av Anders Wällhed reciterade jag på Göteborgs Stadsbibliotek 2009 i närvaro av min författarvän, som blev 83 år. ”Negligera dem som tafsar på ditt språk Ove. Din språkglädje som vår kanske största, nu levande arbetarskildrare. De som aldrig hängt sina blöta och trasiga raggsockor på snåla element i fuktiga hytter på skakande lasttrampar. Negligera dem Ove” (ur Allemans djävul – En bok om Allansson 1992).

Mats Hallberg