Muller när stökig avtalsrörelse startar
STOCKHOLM 20151221 Anders Ferbe, fˆrbundsordfˆrande IF Metall, Martin Linder, fˆrbundsordfˆrande Unionen och Ulf Bengtsson, fˆrbundsordfˆrande Sveriges Ingenjˆrer, n‰r fackfˆrbunden IF Metall, Sveriges Ingenjˆrer och Unionenˆverl‰mnar sina avtalskrav till Teknikarbetsgivarna. Foto: Jessica Gow / TT / Kod 1007
Anders Ferbe, förbundsordförande IF Metall, Martin Linder, förbundsordförande Unionen och Ulf Bengtsson, förbundsordförande Sveriges Ingenjörer, lade fram industrifackens krav inför avtalsrörelsen under måndagen den 21 december.Foto: Jessica Gow/TT
Måndagen den 21 december startade avtalsrörelsen. Den kan bli stökigare än på länge, men allt beror på hur väl parterna inom industrin lyckas i sina förhandlingar och vilken respekt de får för sitt resultat.
Redan på måndagsmorgonen höll parterna inom industrin presskonferens sedan de bytt papper med varandra.
– Arbetsgivarna bedömning av löneutrymmet skiljer sig på ett avgrundsdjupt sätt från vår, sa Anders Ferbe, IF Metalls vältalige ordförande inför den församlade skaran av journalister.
Men få av dem höjde på ögonbrynen. Att parterna står långt ifrån varandra i inledningen av avtalsrörelsen hör till traditionerna. Förspelet inför den stora kravbytardagen, måndagen den 21 december, har till stor del kretsat kring hur tillståndet är i den svenska ekonomin.
Med ordet hyggligt skulle man kunna sammanfatta den ekonomiska analys som kom i höstas från facken inom industrin.
Låga löneökningar skulle vara bättre för svensk ekonomi än något högre, var budskapet från de oberoende ekonomer som parterna inom industrin gemensamt anlitar för att ta fram ett underlag.
Nattsvart för industrin, alla kurvor ligger på varningsläge, var budskapet från arbetsgivarnas egna ekonomer.
Kanske visades en och annan sur min på arbetsgivarsidan när finansministern samma dag som parterna bytte krav med varandra förklarade att svensk ekonomi var urstark.
Det är kring den här grupperingen som övriga områden på arbetsmarknaden förhåller sig. Traditionellt sätter parterna inom industrin löneökningsmärket för hela arbetslivet eftersom exporten förenklat uttryck betalar välfärden, men nu mullrar andra och ifrågasätter den modellen.
Inte minst de fem facken inom 6F, Byggnads, Seko, Elektrikerna, Målarna och Fastighets, har i sina krav lagt sig några tiondelar över industrifacken. De kräver 3,2 procents löneökningar istället för 2,8.
De fem har lovat att stödja varandra om någon av dem går i konflikt. Då ska alla vara med och betala kostnaderna för den som måste strejka.
Men det handlar också om att den låga inflationen ger utrymmer för de inhemska sektorerna på arbetsmarknaden att ta ut högre löner än vad exportindustrin tål. Inflationen tycks i nuläget inte påverkas nämnvärt av höga löneökningar på vissa sektorer.
Se på lärare och sjuksköterskor. De har under ett antal år höjt sina löner skyhögt över märket genom att sluta sifferlösa avtal där lönerna helt avgörs på lokal nivå. På ett par år har lönerna för olika kategorier inom dessa yrken ökad med 8 till 11 procent.
Inte heller har detta lett till ökad arbetslöshet, utan yrkesgrupperna är fortsatt efterfrågade.
TCO-förbundet Vision, som organiserar tjänstemännen inom kommuner och landsting, har sett detta och tagit efter modellen med sifferlösa avtal. De första rapporterna tyder på att det går mycket bra.
I en byggsektor som går för högtryck verkar facken också se möjligheter att plocka ut högre löner än den konkurrensutsatta industrin. Några tiondelar över märket kommer knappast tända en inflationsbrasa och efterfrågan på utbildade byggjobbare är stor.
Där är förutsättningarna för avtalsrörelsen.
LÄS OCKSÅ:
”Extra löneökningar räcker inte”