Arbetet Global

Få fackliga utrikesnyheter, reportage och fördjupning med Arbetet Global med Erik Larsson och Ivar Andersen

2050 ska Sverige ha noll nettoutsläpp av växthusgaser. Enligt SSAB:s beräkningar kommer efterfrågan på nytt stål – alltså inte återvunnet stål utan nyproduktion – samma år att ligga på 50 procent av tillverkningen. Hur går det ihop?

– Ja, hur ska det gå ihop? För det första måste man förstå vad noll nettoutsläpp betyder. Och jag vet faktiskt inte vad man menar från politiskt håll, säger Jonas Larsson, miljöchef på SSAB.

Pelle Boberg, som arbetar på Naturvårdsverket med miljömålet ”begränsad klimatpåverkan”, säger att det både är tydligt och otydligt.

– Vi ska vara ett klimatneutralt land 2050. Men från politiskt håll har man hittills inte satt ner foten för att få fram en exakt definition.

Från SSAB:s sida vill man i klimatsammanhang framhäva att bolaget producerar en hög andel höghållfast stål. I Oxelösund tillhör i stort sett all stål den allra starkaste sorten. På så sätt blir slutprodukten, en komponent i ett flygplan eller en lastbil, tunnare och lättare. Vilket i sin tur ger lägre bränsleförbrukning i transportsektorn – en annan högutsläppare.

Pelle Boberg säger dock att hur man än väljer att tolka målet så innebär det att varje sektor måste släppa ut mindre.

– Om det ska gå ihop måste även industrin kraftigt minska utsläppen.

Problemet är processen. I dag finns inget känt alternativ för att tillverka stål, en nödvändig byggsten i samhället, rent konkret i form av infrastruktur men även som bas i en exportindustri som i sin tur kan bygga välfärdssystem. Det man börjat titta på är lagring av koldioxid, så kallad CCS-teknik*. I Sverige har man undersökt möjligheten att lagra koldioxid i havsbottnen söder om Gotland. Men tekniken är dyr och kontroversiell.

– CCS är fortfarande på science fiction-nivå. Dessutom finns risk att fokus inte blir på att åtgärda själva problemet. Fokus måste ligga på att utsläppen inte uppstår, säger Annika Jacobson, chef för Greenpeace Sverige.

Jonas Larsson på SSAB håller med:

– Lagring är inte prio ett. Drömscenariot är att hitta en teknik som ersätter masugnar. Men i dag finns inte ens alternativ som enbart handlar om att ha pengar och att bestämma sig.

Samtidigt handlar det alltid om pengar. En global aktör som SSAB kan inte höja priset på sin produkt utan att riskera att bli utkonkurrerade av någon som tillverkar stål i en stat med lägre utsläppskrav.

– Allt hänger på om samhället kan prissätta koldioxid. Det måste bli dyrare att släppa ut, säger Filip Johnsson, professor i energiteknik vid Chalmers tekniska högskola.

När nu avtalet från klimattoppmötet blev otydligt för utsläpp, kan marknaden gå före. Filip Johnsson och en kollega har bland annat gjort uträkningar som visar att 25 procent dyrare stål inte behöver betyda mer än en 0,5 procent dyrare bil.

– Man måste hitta smartare sätt att prissätta produkten på. Sverige skulle kunna bli först med att erbjuda koldioxidfria produkter. Ungefär som när du köper Krav-märkta bananer. Det kunde bli en enorm konkurrensfördel som går före, säger Filip Johnsson.

För att komma dit krävs stora investeringar. Och riskdelning.

– I dag klarar samhället att bekosta omställningen av vissa delar av energisystemet, till exempel etanol i bensinpumpar. Men för demonstration av ny kapitalintensiv teknik krävs att stat och näringsliv hittar former för att dela investeringsrisken.

Enligt Filip Johnsson, och samtliga inblandade i stålbranschens framtid som Arbetet talat med, måste staten steppa upp och ta en mer aktiv roll.

– Regeringen skulle behöva ta tag i knäckfrågan, sätta ett mål för när industrin ska bli fossilfri och skapa ekonomiska incitament för detta, säger Annika Jacobson på Greenpeace.

Hon talar dels om ekonomiska styrmedel, koldioxidskatt är ett exempel. Och dels om att avsätta pengar till forskning och utveckling.

Anders Ferbe, IF Metalls ordförande, talar mindre om ekonomiska styrmedel. Däremot anser även han att staten måste investera mer i forskning.

– I nästa läge blir det en möjlighet, och rätt hanterat kan det bli en framgångssaga, att exportera den kunskapen. Vilket i sin tur ger ett positivt flöde för Sverige. Och på så sätt minskar utsläppen också totalt.

I början av nästa år ska den parlamentariska Miljömålsberedningen lägga fram sin utredning med förslag på hur nollnettovisionen ska avgränsas och genomföras. Om det sedan blir verklighet är upp till regeringen och det parlamentariska läget i Sverige.

– Ett av våra förslag är att staten ska gå in och stärka stödet till forskning och utveckling när det gäller basindustrin och dess processutsläpp. Samtidigt är det viktigt att att utsläpp prissätts på en tillräcklig nivå för att det ska driva på teknikutvecklingen, säger Pelle Boberg på Naturvårdsverket.

FOTNOT: CCS står för Carbon Capture and Storage.

LÄS OCKSÅ:

När arbetsgivaren är värsta klimatboven