Riksbankschef Stefan Ingves bör tänka mer på hushållens sparande, tycker Hubert Fromlet.  Foto: Marcus Ericsson

Riksbankschef Stefan Ingves bör tänka mer på hushållens sparande, tycker Hubert Fromlet.  Foto: Marcus Ericsson

ARBETET LEDARE. Alltför sällan talas om lågränte-politikens negativa effekter för vanliga löntagare, skriver Swedbanks tidigare chefekonom Hubert Fromlet.

Centralbankernas uthålliga lågräntepolitik har på senare tid – med all rätt – fått fler tveksamma reaktioner. Det gäller också Riksbanken. Kritikerna hänvisar främst till bubbelrisken på bostadsmarknaden, vilken längre fram kan drabba många vanliga löntagare. En del andra negativa konsekvenser av lågräntepolitiken har dock hittills nästintill negligerats – något som snarast bör vändas till fruktbara diskussioner och beräkningar. Även dessa risker kan eller kommer att drabba vanligt folk.

Låt oss i detta sammanhang ta upp tre viktiga områden i vår samhällsekonomi: hushållssparande, pensioner och inkomstfördelning.

I dagsläget vet vi inte riktigt hur hushållssparandet kommer att påverkas av de låga räntorna i ett något längre perspektiv. Däremot är det alldeles uppenbart att hushållens inlåningsräntor ter sig allt annat än lockande med en real avkastning – det vill säga efter inflationen – nära eller under nollstrecket.

Tyvärr finns i dagsläget inga närmare uppskattningar av nollräntans inverkan på framtidens sparande och konsumtion.

Skärmavbild 2015-12-10 kl. 08.39.42Vad kommer att hända med dessa två viktiga hushållsindikatorer – sparande och konsumtion – om man tror på Riksbankens senaste räntebana med en prognostiserad ränteuppgång så sent som 2017? Hur skulle hushållen reagera om Riksbankens reporänta sänktes ytterligare – och bankerna till sist skulle införa negativ sparränta för sina hushållskunder?

Antagligen skulle den privata konsumtionen stimuleras på kort sikt på bekostnad av sparandet – men vilka och hur stora effekter på sparande och därmed privat konsumtion skulle det bli i ett något längre perspektiv? Många människor skulle i förstärkt grad ifrågasätta meningen med eget sparande.

Pensioner är kanske ett ännu viktigare samhällsekonomiskt område som med stor säkerhet kommer att påverkas negativt av den pågående lågräntepolitiken. Denna slutsats kan dras eftersom pensionsbolagen tvingas placera betydande belopp av framtidens pensionspengar i obligationer utan (nämnvärd) avkastning. Än så länge ser det inte så farligt ut, eftersom det fortfarande kvarstår en stor andel gamla obligationer i pensionsbolagens placeringsportföljer med mer normala räntor.

Detta förhållande håller dock på att förändras och allt fler av dessa gamla obligationer är på väg att ersättas med nya obligationsinköp, som i dag har en realränta – det vill säga efter avdrag för inflationen – alldeles för nära noll.

Nominellt – det vill säga före avdrag för inflationen – ligger exempelvis räntorna på 10-åriga svenska och tyska statsobligationer för närvarande i närheten av 1 procent, med allt annat än goda utsikter för den framtida reala avkastningen. I detta sammanhang borde det vara möjligt att åtminstone arbeta fram några scenarier avseende de negativa effekterna som härrör från lågräntepolitiken, gärna innehållande förutsättningar som tar hänsyn till både svag avkastning på obligationer och bristande incitament för sparare.

Detta är viktigt eftersom en stor del av våra pensionspengar – det bör poängteras en gång till – är placerade i obligationer. Dagens fokusering på låntagare – och här hemma också på uppfyllandet av inflationsmålet – har blivit för ensidig.

Varför bryr sig (nästan) ingen om morgondagens pensioner i samband med lågräntepolitiken? Negligerandet av pensionernas framtid är helt enkelt skandalöst.

Inkomstfördelningen slutligen har på senare år blivit ett annat, näst intill totalt förbisett analysämne, även av den politiska sfären. Detta faktum är bedrövligt men minskar inte inkomstfördelningens betydelse i ett längre ekonomiskt och socialt perspektiv.

Klart är att tidigare nämnda negativa lågränteeffekter drabbar inkomstfördelningen i fel riktning – men även förmögenhetsfördelningen. De finansiella orättvisorna ökar således också i Sverige. Inte minst mindre bemedlade hushåll saknar nämnvärda alternativ till föga attraktivt banksparande  om det nu finns pengar över – och kommer av allt att döma också att bli utsatta för en stigande press på pensionerna.

Av denna anledning behövs mer forskning och analys av hittills mestadels förbisedda följder av den alltjämt pågående extrema lågräntepolitiken. Andra viktiga bieffekter, såsom försämrade förutsättningar för de mindre företagens finansiering jämfört med storföretagen, har inte ens antydningsvis diskuterats i denna artikel.

Det är verkligen dags att sätta igång med en vettig räntedebatt, speciellt vad gäller morgondagens pensioner. Allt handlar inte om bostadsbubblan!

Hubert Fromlet Seniorprofessor, Linnéuniversitetet, chefekonom i Swedbank 1983–2008