Protestors demonstrate against the free trade agreements TTIP (Transatlantic Trade and Investment Partnership) and CETA (Comprehensive Economic and Trade Agreement) during an EU summit in Brussels, Belgium on Thursday, Oct. 15, 2015. European Union heads of state meet to discuss, among other issues, the current migration crisis. (AP Photo/Martin Meissner)

Hotet från TTIP är fortfarande aktivt, skriver Benny Andersson. Foto: Martin Meissner/TT

ARBETET DEBATT. En grundtanke med frihandelsavtalet TTIP är att flytta makt från demokratiskt valda församlingar till partssammansatta expertkommissioner utan offentlig insyn. Det är inte ett avtal som vi alla kommer att tjäna på, skriver Benny Andersson, som sitter i redaktionen för tidningen Clarté.

Förhandlingarna om TTIP-avtalet, som är tänkt att reglera handeln mellan USA och EU, har hittills förts på största möjliga avstånd från insyn och offentlig debatt. Trots det, har hemlighetsmakeriet och delar som läckt ut lett till omfattande protester i Europa. Till exempel i Berlin där 250000 människor demonstrerade den 10 oktober.  Det kan verka märkligt från svensk horisont. Med undantag för enstaka fackliga protester, verkar de flesta här ha svalt myten att det rör sig om ett avtal för ökad frihandel som vi alla kommer att tjäna på.

Men TTIP-avtalet handlar inte i första hand om frihandel, skriver Paul Krugman på sin blogg. Det handlar om att ge storbolagen i Europa och USA rätten att skriva reglerna för världsekonomin. De eventuella vinsterna av ökad handel kommer troligen att vida överträffas av konsumenternas förluster på grund av det stärkta skydd för företagens patent- och monopolrättigheter som avtalet också syftar till.

Den femte oktober i år enades USA, Japan, Australien och nio andra länder om TTP-avtalet, som är tänkt att vara TTIP-avtalets motsvarighet för handeln över Stilla Havet. Där kan vi få en föraning om vad vi kan vänta oss. Som till exempel att läkemedelsjättarnas patent på sina mediciner ska förlängas, så att billigare kopior inte inte längre ska kunna säljas i samma utsträckning som idag.

Enligt den radikala nyhetssajten Counterpunch, hävdar Läkare utan gränser att TTP-avtalet kommer att gå till historien som det hittills värsta slaget mot tillgången till mediciner i utvecklingsländerna. I Vietnam, som är fattigast av de ingående länderna, kan uppemot 40000 hivdrabbade bli utan mediciner pga fördyringarna.

Förstärkt patentskydd kommer också att förbättra storbolagens möjligheter att dra stater som hotar deras kalkylerade vinster inför rätta, med hänvisning till TTIP- och TTP-avtalens klausuler om skydd för investeringar. I Kanada pågår ett sådant fall som bygger på liknande skrivningar i föregångaravtalet NAFTA. Eftersom det amerikanska företaget Eli Lillys läkemedel inte hade de utlovade verkningarna, drog myndigheterna in deras patent.

Svaret blev en stämning mot den kanadensiska staten på 500 miljoner dollar. Tobaksbolagen har också försökt använda sig av klausuler om skydd för investeringar för att stämma stater som lagstiftat om obligatoriska varningstexter på cigarettpaketen. Den tidigare Philip Morris-koncernen har bland annat stämt Australien och Uruguay. Något som fått Kanada att ge upp sina planer på att lagstifta i frågan.

En grundtanke med båda avtalen är att flytta makt från demokratiskt valda församlingar till partssammansatta expertkommissioner utan offentlig insyn. Ett av TTIP-avtalets kapitel handlar om samarbetet kring regleringar och tekniska normer. Enligt det ska företrädare för USA och EU samråda innan förslag läggs fram för de demokratiskt valda beslutande organen.

”Amerika ska ha medbestämmanderätt över våra lagar”, skrev den annars TTIP-vänliga Franfurter Allgemeine Zeitung upprört. Långt värre är emellertid förslaget att ge ett ospecificerat antal så kallade internationella organ makt att bestämma regler och riktlinjer som parterna förbinder sig att omsätta i tvingande lagar och förordningar.

För att få en idé om vad det rör sig om, kan man se på de exempel på sådana internationella organ som redan finns. Ett sådant är Baselkommissionen som sedan 1974 ansvarar för översynen av stora delar av världens finansmarknader. Ledamöter är centralbankschefer och andra höga medlemmar från berörda myndigheter i de deltagande länderna.

Verksamheten har hittills avsatt tre förslag ”Basel 1,2 och 3”, som samtliga har gjorts till tvingande förordningar av EU. Syftet med samarbetet är att harmonisera regler och föreskrifter, för att därigenom så småningom, utan insyn och demokratisk kontroll, skapa en enhetlig, världsomfattande finansmarknad.

Ett annat exempel är ICH, som beslutar om riktlinjerna för kvalitet och säkerhet för läkemedel. ICH grundades 1990 på förslag från den europeiska federationen för läkemedelsindustri. Från början bestod organisationen av representanter för de ansvariga myndigheterna och läkemedelsindustrin i EU, Japan och USA. Idag ingår också representanter för den internationella federationen för läkemedelsindustrin och för kontrollmyndigheterna i Schweiz och Kanada i organisationens verkställande utskott.

Syftet är att skapa en världsomfattande harmonisering av de regler och normer som ska gälla. ICHs beslut har i sig ingen rättslig status men accepteras oftast som regler också av stater som inte ingår i organisationen. I EU och Japan har vissa beslut omedelbart getts en rättsligt tvingande status.

Läkemedelsindustrin finns representerad på så gott som alla nivåer i organisationen och besätter alla de fem platserna i ICHs sekretariat. Inga patientorganisationer ingår och världshälsoorganisationen (WHO) får nöja sig med en blygsam observatörsstatus.

Dessutom domineras ICH helt av de stora industriländerna. Det är sådana odemokratiska beslutsstrukturer som kommer att genereraliseras till fler områden om förslagen i TTIP-avtalet blir verklighet.

När den ansvariga EU-kommissionären Cecilia Malmström fick frågan hur hon ser på de omfattande folkliga protesterna mot TTIP-förhandlingarna, svarade hon  att hon inte har sitt mandat från de europeiska folken utan från ministerrådet (The Independent 15/10).

Frågan är då vilka hon anser att ministerrådet ytterst har sitt mandat ifrån. Det är i vart fall inte från de företagslobbyister som har fått se sina önskningar uppfyllda i de delar av TTIP-avtalet som hittills har läckt ut.

Benny Andersson, Redaktionsmedlem i tidningen Clarté