STOCKHOLM 2015-12-06 Vitryska litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj hÂller en presskonferens p Nobelmuseet i Stockholm p sˆndagen. Foto: Claudio Bresciani / TT / Kod 10090

Vitryska litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj höll en presskonferens på Nobelmuseet i Stockholm. Foto: Claudio Bresciani/TT

Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj är på besök i Sverige för att ta emot Nobelpriset i litteratur. – Tyvärr förtvivlar jag över hur lite gott jag kan kan uppnå, säger hon.

På söndagen tar hon sig god tid med journalister från när (som Stockholm och Gotland) och fjärran (Japan, Vitryssland, Ryssland, Polen), under en presskonferens i Börssalen på Svenska Akademien. Frågor kom om hur hon med sin nya status som Nobelpristagare kunde hjälpa det vitryska folket.

– Min plan är att fortsätta göra det jag alltid gör. Tyvärr hjälper inte alltid status när du lever i en diktatur. Diktaturer som system är primitiva. Diktatorer kan vara dumma, eller i alla fall inte smarta. Så man har inte alltid möjlighet att göra det man vill göra. Tyvärr förtvivlar jag över hur lite gott jag kan uppnå, säger hon, som mött en aggressiv attityd från det officiella Vitryssland efter tillkännagivandet.

Hon har rest till Sverige för att hålla Nobelföreläsningen och på torsdag den 10 december ta emot Nobelpriset i Stockholms Konserthus, en ceremoni som inte kommer att visas på tv i hemlandet. Att kritiker sagt att hon får priset på grund av en Rysslandsfobi tar hon med ro, det speglar en vanlig inställning.

– För konstnärer och författare är det inte ovanligt i vårt land. Mina böcker publicerades inte under många år, och jag sparkades från mitt arbete. Det är mörkret i vårt samhälle. Det som händer i dag är att författare och konstnärer som uppmärksammas och får priser aldrig välkomnas, utan kallas förrädare. Folk säger att jag smutskastar dagens Ryssland och det ryska folket. Men jag letar efter sanningen. Varför saker händer har alltid intresserat mig, och det ser jag som mitt jobb att fortsätta göra, lugnt och sansat, säger hon.

I offentliga kanaler har hennes pris bara nämnt i korta notiser, medan den oppositionella pressen skrivit mer. Bland folk på stan och kaféer i Vitryssland möter hon dock många glada och uppmuntrande miner. Och på internet har hon sett att den 10 december ska att göras till en festdag.

När en vitrysk reporter nämner sin hemort, skrattar Svetlana Aleksijevitj till av minnet. Dit förpassades hon efter sin examen, regimen ville inte ha henne i Minsk. Och där utmanade hon ödet genom att tacka nej till en dans med en KGB-agent, hennes hyresvärd trodde att det kunde få henne i fängelse, minns hon.

Hon föddes på landet, föräldrarna var lärare, och det hon kommer ihåg fanns i hemmet var böcker. Men själv tyckte hon att det hon hörde på gatorna var det mest intressanta; det ville hon göra något med. Och hon ville hitta sin egen röst. När hon sedan läste den vitryska författaren Ales Adamovitj, hämtade hon inspiration till att skriva med olika röster, och utvecklade sedan det som Svenska Akademien nu kallar ”en ny litterär genre”.

Hon får priset från Svenska Akademien för sitt ”mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”.

Hur orkar hon ta in alla dessa berättelser om död och lidande?
– Jag hör ofta det, men jag håller inte med, säger hon och jämför med en dedikerad barnläkare. Eller en nunna, totalt uppslukad i sina böner. Hon accepterar inte att hennes arbete skulle vara hårdare än deras.

Och kritiken kan hon hantera:
– Livets skräp har aldrig påverkat mig.

Nästa bok handlar om tiden som äldre, och om döden.
– Om hur vi kommer till rätta med livet; vad handlade livet om? säger Svetlana Aleksijevitj.