Foto: David Lagerlöf

Foto: David Lagerlöf

Jennie K Larsson disputerar om integration på arbetsmarknaden.

Det skulle bli en reform för att snabbt etablera och integrera nyanlända på den svenska arbetsmarknaden. Men etableringsreformen blev ännu ett tillskott av kortsiktiga och osäkra arbeten för svenskar med rötter i andra länder, därtill en röra av oklara roller mellan arbetsförmedlare, etableringslotsar och samhällskommunikatörer.

Det är ett par av slutsatserna i Jennie K Larssons  avhandling om etableringsreformen, Integrationen och arbetets marknad, som läggs fram vid Linköpings universitet den 4 december.

Det var alliansregeringens arbetslinje som genomsyrade etableringsreformen. Hur märktes det?
– Till exempel prioriterades klienter som kunde få ett arbete relativt enkelt. De uppmuntrades av lotsar att ta arbeten som kunde vara fel jobb, många hamnade i arbeten de var helt överkvalificerade för. Att få en person i arbete prioriterades före personens behov. Vilket ju var helt i enlighet med arbetslinjen, sådan var beställningen, säger Jennie K Larsson.

I arbetet med avhandlingen har hon intervjuat och observerat både etableringslotsar och arbetsförmedlare som arbetade som etableringshandläggare från starten 2010. Olika personalgrupper som arbetade under högst olika förutsättningar. Idag är lotsarna avskaffade, eftersom de visade sig fungera dåligt och det förekom oegentligheter. Resten av reformen lever vidare.

Vad kan politikerna lära sig av din avhandling?
– Det som tydligt framträder är att integrationspolitiken inte fungerar – kontrollmekanismerna har tagit överhanden. Det finns helt enkelt inte tillräckligt utrymme för arbetsförmedlarna att hjälpa människor att komma i arbete. Det är där politiska insatser bör sättas in, i styrningen och organiseringen av politiken.