Moa Gammel har utnämnt sina egna genier. Det geniala är enligt henne att de kan konsten att äga sitt eget liv.  – Det som sammanfattar personerna är att de har levt i ett motstånd, en struktur som inte tillåtit dem att göra som de vill, säger hon.

Vaddå genier? Utan vitt hår på ända, enstörighet och omöjligt smarta sifferuträkningar?  Tanken slår mig ofrivilligt första gången jag hör skådespelaren Moa Gammel prata om sin bok Genier.

Fjorton konstnärssjälar: författare, politiker, regissörer, programledare. Märta Tikkanen, Pernilla August, Malou von Sievers, Farnaz Arbabi – begåvade kvinnor, onekligen, men genier? Nu missbrukar eller misstolkar hon väl ändå ordet? Det högtidligaste av epitet.

Suzanne Brøgger säger det redan före intervjun, hon själv vill inte kalla sig geni.  Nästan alla värjer sig, men ställer upp i Moa Gammels poddradio Genier, som det från början, under våren 2014, handlade om.

Folkets uppslagsverk, Wikipedia, ger en kort och koncis beskrivning. Förutom att Albert Einsteins nämns som det kändaste geniet i vår tid, lyder en av tre meningar om ordet: ”Sett över hela tiden efter medeltiden var multibegåvningen Leornardo da Vinci det namnkunnigaste geniet”. Ett namn utses alltså med en självklar tveklöshet från en period av 500 år.

Konstnären och fotografen Aida Chehrehgosha skämtar bort saken: ”Jag är ett fruktansvärt geni, måste jag säga när jag läser din presentation av mig. Ojojoj. Är det där jag, liksom?”

Efter det första avståndstagandet utvecklas diskussionerna i intervjuboken: Skådespelaren Pernilla August tänker på ”dedikation” när hon hör ordet geni. Och att det är ett epitet som någon annan sätter.

Frågan är väl också om den där någon måste vara lite speciell? Ha ett särskilt kön? ”Tur att jag har satt det på dig, så slipper du ta ansvar”, svarar Moa Gammel i podden.

Ann Petrén säger att hon tänkt att det inte finns kvinnliga genier. När hon själv recenserades som ”sceniskt geni” tänkte hon ”wow” – men säger att det är ett ”ointressant begrepp” som till viss del bör undvikas så länge det förknippas bara med bara män.

Författaren Suzanne Brøgger tar fram renässansens definition av geniet: att man besitter många olika kunskaper och utövar många konstformer, kanske kan hon då faktiskt passa in på begreppet. ”Jag är en konstnär”, säger hon.

Dramatikern Suzanne Osten hänvisar till idéhistorikern Sven-Eric Liedman, som påpekar att kvinnor ofta har en producentroll, och att det bakom geniet ofta finns en krets som hjälpt till att stötta och lyfta fram. Hon säger att hon själv, hela livet, ”varit på jakt efter kvinnliga genier som aldrig fick något erkännande” och att hon chockat upptäckte att konstnärer som varit stora, i efterhand strukits av historieskrivarna. Ann Petrén tar upp dramatiker vars pjäser då det begav sig var mer populära än Strindbergs, men som när tiden gick försvann ur repertoarerna.

Om det är så att geniet ska definieras utifrån, ofta efter sin egen död, så blir historieskrivare centrala gestalter. Moa Gammel, själv 35 år, tar sig rätten att utnämna genier medan de fortfarande är mitt uppe i sin karriär. Går vi till Nationalencyklopedin ska dessa personer ha en hög grad av begåvning och förmåga till originellt skapande. Men Gammel använder sin egen beskrivning av ordet: geniet kan konsten att äga sitt eget liv.

Jag blir något skeptisk. Skulle den som behöver slita för brödfödan med ett arbete som inte motsvarar det innersta kallet inte kunna vara ett geni? Handlar det om att bli chef, partiledare, programledare och producent, eller om att bli sin egen som skribent eller konstnär för att kallas geni?

När vi pratas vid säger Moa Gammel att det förstås inte bara är upp till var och en att fullfölja sina ideal, att det handlar om klass, kön, ras, om ”möjlighetspotential”.  Uttrycket ”konsten att äga sitt eget liv” innehåller en medveten motsättning som hon gillar: ägande som i ekonomi och pengar till hyran, och konsten, som i det fria skapandet.

– Det som sammanfattar personerna i boken är att de har levt i ett motstånd, en struktur som inte tillåtit dem att göra det de vill. De kämpar, men det räcker inte, eftersom samhället har så mycket orättvisa strukturer. Många har förminskat sin önskan, inte vågat ta plats, säger hon.

Förhoppningen är att förskjuta betydelsen av ordet i fokus. Återta det för att beskriva personer med kanske viktigare egenskaper än det klassiska geniets.

Ur de fjorton intervjuerna framträder intressanta – men något spretiga – berättelser om mod att säga ifrån, om utsatthet, framgång och systerskap.

Regissören Farnaz Arbabi trycker på helheten, är inte intresserad av ”sololirarna”. Hon pratar också om vad som händer när den som alltid fått kämpa för utrymme plötsligt står där med makten: ”Det värsta som finns är människor med makt som beter sig som underdogs”.

För dramatikern Suzanne Osten är det självklart att svara människor som hör av sig till henne, vilket förvånar många. Om tiden som kommunanställd säger hon: ”Det ingick inte i min tjänst att nonchalera någon. Och även med andra arbetsgivare har hon inte känt anledning att ändra den attityden.

Förenande egenskaper för personerna i boken tillskrivs inte vanligtvis genier: samarbetsförmåga och viljan att lyfta fram andra. Den nya tidens smartingar. Eller okej då: Genier. – (Genier, punkt slut) som Lisa Lindgren har valt att visualisera saken på bokens omslag.

Bok

Genier Moa Gammel Natur & Kultur 9789127144866_1_