Just nu handlar det mesta i samhällsdebatten om det första. Flyktingkrisen; var människor ska bo, om kommuner på gränsen till sin kapacitet, om allt som ställs på sin spets när hundratusentals människor söker nya hem. Terrorismens ansiktslösa hot, som också nådde skolan Kronan i Trollhättan, som finns med artikelserien.

Desto tystare är det om det andra, om ”Landet utanför”, som vår reporter Esref Okumus skildrar i den här artikelserien. Det handlar om det Sverige som sorterar, via etnicitet och klass, dåliga språkkunskaper och ofullständiga betyg. En ond spiral som tillsammans med ett segregerat boende, ofta trångt, och hög arbetslöshet åstadkommer en underklass som just nu är cirka fyra procent av den arbetsföra befolkningen.

En grupp som riskerar att bli mycket större – trots snabbspår och traineejobb och andra planerade åtgärder för att få nyanlända i arbete.

Den nya underklassen har sämre hälsa, lägre sysselsättning, slutar oftare skolan utan godkända betyg. Den bor separerad från mer välmående högavlönade delar av befolkningen, de med jobb och semesterresor och pengar till fredagsmys. Och allt för ofta saknar nätverk och kontakter och att ha språket i sin makt.

Det kokar ofta ner där, till att inte få godkänt i grundskolan, eller hoppa av gymnasiet utan framtidsplaner. En fjärdedel av barnen i de fattiga invandrartäta stadsdelarna klarar inte att få gymnasiebehörighet!

Den nya underklassen blir inlåst i fattigdom, eftersom klassresan är mycket svårare att göra i dag än för några decennier sedan. Huvudskälet är en alltmer ojämlik inkomstfördelning och att både skolan och arbetsmarknaden är mindre öppen i dag.

Samhällsforskaren och statsvetaren Robert Putnam skriver om den kraschade amerikanska drömmen, den om att vem som helst kan bli president. Men Möjligheternas land är nu de vidgade klassklyftornas land. Den brittiske nationalekonomen Tony Atkinson skildrar också hur marknadsliberala krafter åstadkommit ojämlikhetens svarta hål.

Sverige var tidigare en förebild, dock inte längre, konstaterade hand och beklagande vid ett seminarium hos LO och Dagens Arens i november. Men inget är hopplöst, sa han också. Om politik fått klyftorna att växa kan politik också då dem att krympa.

Men det kräver rejäla och kanske obekväma beslut –  och politiker som vågar ta tag i problemen. För samtidigt som ministerutspelen avlöser varandra om den akuta situation vi ser just nu, har politiker med ansvar varit ytterst ovilliga att kommentera Arbetets artikelserie om många års misslyckanden. Som riskerar att permanentas och ärvas mellan generationer, som på 1800-talet.

Vill vi ha ett delat eller ett enat Sverige, ett land där ingen lämnas utanför? Då behöver solidariteten omfatta även invånarna i Landet utanför.