Det finns tecken på att automationsgraden, det vill säga robottätheten, inte utvecklas i takt med konkurrentländerna, skriver Mikael Damberg. Foto: Simon Paulin

Det finns tecken på att automationsgraden, det vill säga robottätheten, inte utvecklas i takt med konkurrentländerna, skriver Mikael Damberg. Foto: Simon Paulin

Arbetet Debatt. Det är hög tid att Sverige vågar prioritera industrin, skriver näringsminister Mikael Damberg (S) och presenterar nya vägar för en återindustrialisering av Sverige.

Skärmavbild 2015-11-12 kl. 08.56.54Sverige är en ledande industrination. Svensk industri har tidigare klarat av att förnya sig och anpassa sig till den snabba omställningen av den globala ekonomin bättre än de flesta konkurrentländer.  I takt med att svenska industriföretag har rört sig uppåt i de globala värdekedjorna har antalet anställda inom tillverkningen minskat till förmån för nya medarbetare inom design, produktionsteknik, service, datahantering och utbildning. Industrin, inklusive de industrinära tjänste-företagen, skapar idag närmare en miljon jobb. De står också för större delen av vår export. En internationellt konkurrenskraftig industri är därför en förutsättning för Sveriges välfärd.

Men industrin är viktigare och större än bara jobb och exportintäkter. Vi behöver industrins och de industrinära tjänsteföretagens innovationskraft till att möta de stora samhällsutmaningar – som globalisering, klimatförändringar och demografi – som vårt land står inför. Svensk industri står också inför egna utmaningar. Exporten har utvecklats svagare än världsekonomin och jämförbara länder. Produktiviteten i Sverige har knappt ökat alls sedan 2007. Det är särskilt alarmerande då produktivitetstillväxten är helt avgörande för vårt långsiktiga välstånd. Sverige föll också från andra plats i World Economic Forums konkurrenskraftsindex 2010 till tionde plats 2014.

Industrin är en ovärderlig tillgång för Sverige. Den borgerliga regeringens ointresse för industrin var därför olyckligt och kulminerade vid World Economic Forum i Davos när dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt avfärdade svensk industri som ”…basically gone”. När den borgerliga regeringen även prioriterade ner viktiga frågor som exportfrämjande, utbildning, matchning och trygghet i omställning försämrade man ytterligare Sveriges förnyelseförmåga.

Samtidigt som denna utveckling pågick i Sverige agerade regeringar i många av våra konkurrentländer betydligt mer resolut. Industristrategierna i USA, Storbritannien och Nederländerna är några exempel. Mest omtalad är Tysklands Industrie 4.0. De syftar alla till att ta vara på den möjlighet till nyindustrialisering som öppnat sig i väst. En viktig förklaring till detta är utvecklingen i de tidigare lågkostnadsländerna i Asien, med snabbt stigande lönekostnader samt problem med miljö, kvalitet och långa ledtider. Det gör att totalkostnadsläget jämnats ut.

Det kommer också allt fler exempel på att Sverige fortfarande förmår att attrahera stora investeringar i industriell produktion. Några exempel är Astra Zenecas mångmiljardinvestering i en ny anläggning i Södertälje, den snabba expansionen av Geely-ägda forsknings- och utvecklingsföretaget CEVT:s verksamhet i Göteborg och Ostnors hemflytt av tillverkningen till Dalarna.

Tysklands Industrie 4.0 bygger på insikten om att digitaliseringen kommer att driva på industrins redan höga omställningstakt ytterligare, att många företag oavsett bransch står inför samma utmaningar och att det finns ett gemensamt behov av ny kunskap, innovation och kompetens. Svensk industri är mitt uppe i samma snabba strukturomvandling där ny digital teknik öppnar helt nya affärsmöjligheter och där växande krav på en långsiktigt hållbar produktion och resursutnyttjande driver på omställningen ytterligare.

Energi, infrastruktur och kostnadsläge är faktorer som är avgörande för Sveriges fortsatta konkurrenskraft och det är näringspolitikens stående uppgift att bevaka dessa frågor.  Men nu är det hög tid att även Sverige vågar prioritera industrin och stärker företagens förutsättningar att ställa om till det nya. Regeringen ser fyra utmaningar som Industrinationen Sverige står inför och som en nyindustrialiseringsstrategi måste adressera:

1. Digitaliseringen. Delar av svensk industri hänger inte med i omställningen. En rad undersökningar varnar för att många företag inte utnyttjar den digitala teknikens möjligheter för att utveckla sin affär. Det finns också tecken på att automationsgraden, det vill säga robottätheten, inte utvecklas i takt med konkurrentländerna.

2. Hållbar produktion. Dagens resursförbrukning är inte hållbar och vi är mitt uppe i en global grön omställning. Hållbar produktion har länge varit en svensk paradgren och kan vara det även framöver. Om vi flyttar fram positionerna ytterligare och tar ledarskapet i den nödvändiga omställningen till en cirkulär ekonomi säkrar vi Sveriges konkurrenskraft och svenska jobb.

3. Kompetens. Industrin kan inte rekrytera den kompetens de behöver för att kunna konkurrera på världsmarknaden med bas i Sverige. Det tar allt längre tid för industrin, att rekrytera nödvändig kompetens och vart femte rekryteringsförsök misslyckas helt.

4. Innovationsförmåga. Svenska innovationsmiljöer har blivit mindre relevanta för industrin och företagen tvingas söka sig till andra länder för sina FoU-investeringar. Till skillnad från nästan alla jämförbara länder har företagens investeringar i FoU i Sverige också sjunkit kraftigt under 2000-talet.

Regeringens nyindustrialiseringsstrategi fokuserar därmed på att stärka företagens förutsättningar att klara av den snabba omställning som digitaliseringen och ökade hållbarhetskrav innebär för industrin. En stark kompetensförsörjning och en närmare FoU-samverkan är nödvändiga beståndsdelar för att klara detta. För att ge ytterligare kraft i arbetet för stärkt konkurrenskraft kommer nyindustrialiseringsstrategin att genomföras med nära koppling till statsministerns nationella innovationsråd.

Mikael Damberg (S) Närings- och innovationsminister