Bostadspolitik utan riktning
När det gäller bostadspolitiken tycks regeringen ha checkat ut. På DN Debatt (17/3) skriver ansvarig minister Mehmet Kaplan att hans mål är att bygga 250 000 bostäder till 2020. Siffran är oroväckande låg sett till den rådande bristen på bostäder och det stora antal människor som just nu flyr till Sverige.
I slutet av oktober pekade Migrationsverkets prognos mot att drygt 95 000 asylsökande per år kommer att beviljas uppehållstillstånd under de kommande åren. Vem som helst förstår att Kaplan räknat för lågt. Det behövs fler bostäder och det behövs snabbt. Annars hotar en social och ekonomisk kris.
Om regeringen inte tar bostadsbristen på allvar kommer trångboddheten öka, priserna trissas upp, ockrarna att triumfera och resurssvaga grupper att ställas mot varandra.
Redan i dag saknar omkring 300 000 personer mellan 20 och 27 år en egen bostad. Fler lägenheter måste byggas för att de som idag precis fyllt 20 ska slippa studsa runt mellan olika ”hem” ända upp i 30-årsåldern. Men också för att personer som precis fått uppehållstillstånd ska ha en chans att etablera sig i Sverige. Politiker från höger till vänster på skalan driver linjen om att vägen till integration stavas jobb. Men var ska de som arbetar bo?
Vidare riskerar regeringen att misslyckas med att skapa rörlighet på bostadsmarknaden. Det saknas helt enkelt incitament för personer som i dag bor stort att byta till något mindre. Reavinstskatt och uppskovsränta om du säljer, ingen fastighetsskatt och saftiga ROT-bidrag är viktiga komponenter i dagens bostadspolitik. Linjen verkar allt mer handla om att vissa ska bo bra (bättre!) än om allas rätt till en vettig bostadslösning.
Och blickar man tillbaka är det kanske inte så konstigt att det ser ut som det gör och att Kaplan nu måste lappa och laga med de verktyg han har.
1991 när Carl Bildts moderatledda regering kom till makten valde man att omedelbart lägga ned Bostadsdepartementet. Man avskaffade lagar om bostadsanvisning och bostadsförsörjning och ändrade hyreslagarna till hyresvärdarnas förmån. Alla bostadssubventioner fasades ut med undantag för det idag omdebatterade ränteavdraget. I början av 2000-talet subventionerades byggandet av små, billiga hyresrätter. Ett stöd som Allianspartierna var snabba med att skrota när de vann valet 2006.
Här finns en uppenbar läxa att lära och stora satsningar att genomföra. För någonstans ska ju alla ta vägen. Det är bara det att Kaplan inte vet vart.
En ny rapport från Boverket öppnar upp för bostäder byggda enkom för de grupper och hushåll som har de lägsta inkomsterna. Med flyktingarna som intäkt för en bristande bostadspolitik bäddar man för en modell som är allt annat än riskfri. I fattigbostädernas kölvatten lurar nämligen ökad social exkludering, otrygghet och segregation. En politik som andas mer Borg och Reinfeldt än Andersson och Löfven. Är det verkligen det bostadsministern ser i sin kristallkula? Vems intressen är det i så fall han sätter i första rummet?
Situationen är allvarlig och omöjlig att lösa med de borgerligas partiprogram som facit. Men med generella lösningar och stora investeringspaket finns goda möjligheter att komma åt bostadsbristen och skapa förutsättningar för fler bostäder. Kaplan skulle slippa gömma sig och med stolthet kunna säga att regeringen tagit tag i problemen.
LO-ekonomerna har föreslagit att anslagsnivån för de statliga investeringarna ska öka med 10 miljarder kronor per år, för att sedan växa i takt med BNP. Det är ett bra förslag som skulle få fart på bostadsbyggandet och minska arbetslösheten. Ett förslag som också rimmar väl med tidigare bostadspolitiska ambitioner om att det egna hemmet ska vara en social rättighet.
