Med de många flyktingar som kommer till Sverige är det hög tid för finansminister Magdalena Andersson att inse att den största resurs Sverige har är de människor som vistas här.
Att fortsätta med nedskärningar och besparingar skapar ingen tillväxt, vare sig för dem som bott här länge eller för dem som bott här kort tid.
För trots det exceptionella läget för flyktinggrupper är det knappast någon ny debatt vi hör när ”kostnaderna för flyktingarna” debatteras.
I stället är investeringar i utbildning, infrastruktur och bostäder den enda vägen att klara av både framtida tillväxt och välfärd – och ett humanistiskt bemötande.
Och då måste vi byta fokus i den ekonomiska politiken.
Alliansregeringen sänkte under sin tid vid makten svenska skatter för 140 miljarder kronor och sålde ut statliga verk för att kunna betala av på statsskulden.
Det har givit en statlig ekonomi där vi i dag har EU:s snudd på lägsta statsskuld, ett av få västländer som varken har förmögenhetsskatt, gåvoskatt eller arvsskatt, och – unikt i västvärlden – en avvecklad fastighetsskatt till förmån för en mycket låg fastighetsavgift.
Den andra sidan av myntet är att staten inte längre har råd till några investeringar.
Som vi sett har därmed bostadsbyggandet gått i stå, infrastrukturen har havererat, missmatchningen på arbetsmarknaden har ökat kraftigt där människor inte kan ta de jobb som finns, arbetslösheten har ökat och vård, skola och omsorg har blivit kraftigt eftersatt.
Att investera i människor, både i flyktingar och de som bott här länge, kräver ökade statliga inkomster. Det går inte nå dessa investeringar genom att spara och skära ned.
Det är också en bild som delas av alltfler ekonomer.
Så föreslår till exempel professor Lars Calmfors en skattehöjning i form av en ny variant av återinförd fastighetsskatt.
I SvD berör också Nordeas chefsanalytiker Andreas Wallström ökad statlig upplåning och pekar på att även om Sverige skulle låna 80 miljarder kronor på ett bräde, och därmed möta det ökande behovet av investeringar för flyktingmottagandet, skulle den svenska statsskulden knappt påverkas och ändå inte hamna på mer än 45 procent av BNP.
Snittet för EU är runt 100 procent. Även USA:s statskuld ligger på cirka 100 procent. Den japanska statsskulden är 250 procent av landets BNP.
Kostnaden för ökad upplåning, det vill säga räntan, är näst intill försumbar och blir än mer försumbar i relation till vinsterna i form av nödvändiga investeringar för framtiden.
Även LO:s chefekonom Ola Pettersson säger till Arbetet Global att de ökade utgifterna för flyktingar inte bör täckas genom nedskärningar. I stället bör staten öka sina lån, och han varnar för att använda kostnaderna för flyktingar som ett skäl för att i stället genomföra nedskärningar.
Det här är som sagt ingen ny debatt som kommit med flyktingarna.
De politiska partierna positionerar sig därmed också utifrån sina välkända ståndpunkter även när det gäller flyktingmottagandet, att se utgifter som en investering eller att se dem som en kostnad.
Men förhoppningsvis innebär det ökade antalet flyktingar att fler blir varse nödvändigheten av att investera i människor, både de som är födda här och nyanlända, genom utbildning, bostäder, infrastruktur och välfärd.
Så kan vi i framtiden ligga än mer i framkant i internationell konkurrenskraft och humankapital.
LÄS MER: LO: Flyktingkrisen bör inte finansieras genom besparingar
