Idioten

Mattias Andersson gör en modern tolkning av Idioten. Foto: Roger Stenberg

Mattias Andersson är en av landets mest hyllade dramatiker. Efter den delvis nyskapande The mental states of Sweden (2012) återkommer han till Dramaten för att demonstrera, ännu en gång, att godheten är satt ur spel. Med avstamp i Dostojevskijs Idioten (1868–1869), en idévärld som täcker hela spektrat från adel till tiggare, panorerar han in samtiden.

Efter fem års exil på ett sanatorium i Schweiz är furst Mysjkin (David Dencik) åter i Sankt Petersburg. Han är en ovanlig adelsman som tyr sig till barn och åsnor. Värnlöst reagerar han på omgivningens intriger och falskspel. Mysjkin är en avvikare så apart att han drar till sig uppmärksamhet, som en apa på zoo, idiot och folkmagnet i ett. Ofrivilligt blir han symbolen för ett tynande världssamvete.

Dencik gör Mysjkin stor, och blåögd, känslig för minsta ljud och med en blick som inget undgår – storartat.

Regissören spelar upp Dostojevskijs roman som en destruktiv dokusåpa, med flera potentiella alter egon som avmätt installerar scen efter scen med olika utsatta i en socialpornografisk förnedringstablå. Till denna länkas även publiken.

Den åtrådda men outsägliga Nastasia (Marall Nasiri) firar födelsedag och föreslår att varje gäst ska bidra med sin allra fulaste historia. En av döttrarna Jepantjin minns sin elaka maktutövning mot en jämnårig i skolans duschar. Trots otaliga repriser kände hon aldrig ånger men väl, till slut, äckel över flickans brist på självbevarelsedrift. Utställt i detta sammanhang – överklassens – blir även skämsminnet ett slags trofé.

Dotterns utseendefixerade mamma, Lizavetja (Marie Richardson i högform), upprörs av hävd, men tycks främmande inför det faktum att hennes nedlåtande människosyn spillt över på de tre bortklemade barnen.

I sådana enskildheter åstadkommer Andersson, åter med sin geniala vapendragare Ulla Kassius, rik teater. Andra gånger plattar han till Dostojevskij efter noter, med tillagda repliker och inlägg som faller utsiktslöst.

Men det blir aldrig entydigt, flera spridda samhällsröster gör sig hörda. Problemlösningar och självmotsägande dogmer blandas med vittnesmål från verklighetens folk: fabriksarbetare som går på knäna utan kollektivavtal, eller den rullstolsburna Nina (Kicki Bramberg), utförsäkrad och blottställd.

I en sen monolog erkänner hon en viss tillfredsställelse i förödmjukelsen. Så ger hon inte bara indirekt upprättelse till flickan som inte vågat stå upp för sig i duschen. Hon ger även ett ansikte åt klassamhällets djupt nedärvda behov av utslagning – att exkludera eller att låta sig exkluderas.

Jon Asp

Teater

• Idioten av Fjodor Dostojevskij • Regi och dramatisering: Mattias Andersson • Scenografi och kostym: Ulla Kassius Dramatens stora scen