En bra myt göder sig själv, ofta i strid mot fakta.
En sådan myt är att jobben försvinner då maskinerna tar över, trots att fakta visar på motsatsen.
Just nu upplever vi en renässans för denna uråldriga myt om att jobben försvinner när begreppet ”digitalisering” kommer på tal.
Digitalisering är egentligen bara är ett annat ord för datorisering men betecknar den tid i utvecklingen då datorer har införlivats i så gott som allt vi möter.
Och då ska vi enligt myten plötsligt inte ha någonting mer att göra. Över huvud taget. Någonsin.
Men att datorer tågar in på nya områden, till exempel den dag våra skor knyter sig själva, betyder inte av vi står handlingsförlamade den minut det tidigare tog att knyta skorna manuellt.
Vi gör någonting annat.
På samma sätt är det med jobben.
I Sverige fanns det år 1910 fler än 500 gruvor. I dag finns knappt 20 kvar. Det betyder naturligtvis inte att det varje år föds en massa gruvarbetare som resten av sitt liv inte har något jobb att gå till.
I det långa loppet anpassar sig antalet arbetstillfällen alltid till befolkningens storlek. Oavsett graden av robotisering eller antalet maskiner i vår omgivning har människor alltid haft arbete att utföra, om inte de arbeten som mekaniserats så väl andra sysslor som kommit i dess ställe.
Uppskattningen av hur många jobb som redan i dag försvinner varje år varierar grovt. En mycket låg skattning är dock att minst 100 000 jobb redan nu försvinner och ombildas årligen. (Både TCO och Svenskt Näringsliv ligger högre än så i sina skattningar).
Men ombildningen skapar nya jobb.
Under de perioder då en omställning går snabbt kan det visserligen bli tillfälligt högre arbetslöshet. Men inte heller det är något axiom. Under efterkrigstiden, då produktivitetsutvecklingen gick ännu snabbare än i dag, var arbetslösheten trots det lägre än dagens.
Det är alltså svårt att se varför just digitaliseringen skulle skapa en verklighet där ingen någonsin kommer på någonting annat att göra än det man gjorde för en stund sedan.
Att låta sig ledas in på tankegångar om jobbens utdöende skymmer i stället de reella utmaningar som digitaliseringen för med sig.
För sådana utmaningar finns.
När den tyske professorn och digtaliseringsexperten Wolfgang Schröder nyligen gästade Sverige målade han upp en framtidsbild av en industri där fabrikerna inte längre huserar en enda arbetare.
Ska LO-anslutna kunna delta i och få vinning av utvecklingen behövs en kraftfull satsning på utbildning, som också fördelas rättvist, är Schröders huvudtes.
Här har facken tillsammans med progressiva partier en viktig uppgift i att skapa utbildning som motsvarar kraven för de stora grupper vars arbeten kommer att ombildas.
Även arbetets struktur är på väg att ändras genom digitaliseringen. Tillspetsat kan man beskriva det som att en bilmontering för en verkstadsarbetare eller en undervisningstimme för en lärare kan utföras från valfri plats och under vilken tid på dygnet som helst.
Utan facklig motstrategi kan detta individualiserade arbete lätt bli ett sätt för företagsägarna att få oss att jobba jämt. Den fackliga sammanhållningen kan då också sättas på prov eftersom facklig makt traditionellt grundar sig på gemensamma krav från arbetare på samma arbetsplats.
I grunden hamnar vi då återigen i maktförhållanden runt produktionens värde och villkor, de traditionella konfliktytorna för facklig arbete.
Fördelningen av produktionsvärdet förblir alltså den viktigaste frågan även i digitaliseringens era. Det är detta produktionsvärde som ska räcka till högre levnadsstandard, semester och välfärd.
Det är en tillräcklig kvistig kamp att driva. Men låt oss slippa talet om att mekanisering, robotisering och digitalisering tar våra jobb.
