Den omänskliga situationen i världen måste förändras! Hossein Mahini hoppas att Göteborgs internationella exilfilmfestival som inleds fredag den 6 november, ska om inte starta revolution så i alla fall väcka liv i viktiga tankar och skapa gemenskap.

Jin kämpar för kurdernas rättigheter i Turkiet. Reha Erdems spelfilm som inleder exilfilmfestivalen på Hagabion beskriver en ung flickas existentiella kris, ensam i bergen, på flykt undan regeringens säkerhetsstyrkor – och sina egna vänner.
– Jin betyder liv, och det är en jättefantastisk film, säger Hossein Mahini, festivalens grundare och konstnärliga ledare.

Kurdernas situation är ett av festivalens specialteman, och Jin kommer också att visas under en kväll på Frölunda kulturhus med film, musik och poesi till stöd för den hårt drabbade syriska staden Kobane, på gränsen till Turkiet. Andra teman är feminism och politiska fångar, på festivalen som äger rum för tolfte gången sedan starten 1993 (vart annat år).

Hossein Mahini hade vid den tiden själv nyligen kommit som flykting från Iran. Av hans 14 filmer i hemlandet blev 12 förbjudna. Den senaste som handlade om kurdernas kamp för frihet beslagtogs av säkerhetspolisen och han tvingades lämna landet. I Sverige insåg han att det var viktigt att berätta: Varför var han och andra iranier där? Vad hade flyktingarna med sig i bagaget?

Genom exilfilmfestivalen spreds berättelserna, filmare i exil fick en plattform och ett nätverk, och de som bara hade små medel att färdigställa sina filmer med, kunde trots allt nå ut, till en växande skara. Förra året hade festivalen 4 000-5 000 besökare. Att den tekniska kvaliteten på filmerna ibland var låg, var underordnad; talang för film och viktiga berättelser kom fram ändå, säger Hossein Mahini.

Han är stolt över att festivalen spridit sig, dels till svenska städer, dels internationellt, till flera tyska städer, till Haag, Paris och Toronto.
– Exilen begränsas inte av landet, säger han och hänvisar till festivalens paroll: ”The world is my home”.

Helst skulle han önska att festivalen inte fanns, för ingen borde behöva leva i exil.
– Vi ska stödja och visa solidaritet med dem som tvingas lämna sina länder. Men det betyder inte att vi accepterar det. Vi måste sätta punkt. Det är omänskligt, ovärdigt, säger han om dagens situation.

Läs mer om festivalen här.