Oegentligheter och egennytta i Revisorn?

Makt korrumperar, sa Majgull Axelsson på ett ABF-seminarium nyligen. Tio år efter den omtalade uppsättningen av hennes roman Aprilhäxan, sätter samma teater upp Revisorn?, minst sagt drastiskt bearbetad av Magnus Lindman. 

Det är tacksamt för Folkteatern att utgå från Gogols geniala intrig för att skärskåda nutida härvor och brister, sådana som SVT:s Uppdrag Granskning ägnat tre (!) program åt vad beträffar Göteborg.

I pjäsen gör en magnifik Lena B Nilsson, på gränsen till sammanbrott, huvudrollen som ordförande i kommunstyrelsen. Då revisorn går under falsk flagg för att gynna sig i sin knipa, finns ingen som granskar beslutsfattarna. Däremot finns entreprenören Sanna (Sanna Hultman), en förtryckt och ifrågasättande karaktär. Och dessutom svindlarens följeslagare (Evin Ahmad), vars miniföreläsningar om pengars värde och funktion blir en välgörande injektion.

Regissören Frida Röhl har en egen estetik som präglar Revisorn?. Hon frossar i att framställa beteenden i löjlig dager och vill vidga vårt seende genom didaktiska knep. Denna märkvärdiga uppsättning kränger med sin last av referenser. Man citerar bland andra Marx, Piketty, Johan Norberg, Predikaren och granskningskommissionen i nämnda stad.

Kompositören Amina Hocine spelar på scen och framhäver den gycklande tonen. Revisorn? är å ena sidan absurd komedi i slapstickstil, å andra sidan bökigt idédrama.

Personligen hade jag önskat ha fått bli uppfylld av känslor, inte bara av tankar. Men visst var det stor humor när Sara Wikström, Elisabeth Göransson och Yngve Dahlberg som usla chefer agerade likt fysiska stumfilmskomikern Buster Keaton.

Mats Hallberg